Heidi Bergman

Lördag, 30 januari 2010



Så där ja, nu finns det en liten stund för uppdatering. Lördag eftermiddag och Heidi är hos bästisen Vera – bättre lördag eftermiddag kan hon knappast tänka sig. Vad hon älskar sina kompisar! De kommer före allt annat, knappt att vi lyckas fresta henne med att åka på någon resa längre. Nej, då är jag utan mina kompisar, utan Vera, säger Heidi. Hon är så social, vår lilla stora tjej. Som fortfarande tror på jultomten. Eller så har hon väl bestämt sig för att han finns, alla andra teorier till trots.

Ja, så kom han ju också, genom snön när mörkret precis sänkt sig över Staffanstorp. En svensk tomte var det i år, eller nej, det var visst danska han snackade. Mycket underligt och inte helt lätt att förstå, tyckte en respektfull och lätt nervös Heidi. Ja, det är livet när det kittlar lite, det vet vi, det gillar Heidi, ja, gott med lite gnistor och spänning.







Paket hade tomten med sig så golvet vek sig under säcken och när Heidi fick packa upp dem var hon så lycklig att det nästan gjorde ont att se på henne. Det är dumt men svårt att låta bli när tankarna rör sig framåt till nästa jul. Blir det någon? Usch.

Julen med Tim och Mimi var härliga dagar som gick i ett nafs och rätt som det var stod Heidis stora ”Sova-över-pyjamas-party” på tur. De fyra ”närmaste” var bjudna och det blev en kväll full av dynamik och aktivitet i vårt hus. Sovlägret intogs kring tio men klockan hann bli halv ett när jag ”nattade” de två mest ståndaktiga tjejerna… hej och hå!





En särskilt lång natt blev det alltså inte för flickorna och hux flux var det frukostdags. När tjejerna sedan gått hem och lugnet återvänt i huset började vi plocka några sommar- och badkläder för att kasta ner dem i ett par resväskor. En sväng till Forex och en sista natt i den egna sängen och så klev vi redan på planet som skulle bära oss ända till Phuket i Thailand – till paradiset! En resa som vi bokat i sista minuten och med insikten att Heidi nu är i ett så pass bra tillstånd som vi inte får lov att räkna med i framtiden. Hur nära den där framtiden är vet vi inte. Men vi vet ju att det gäller att fånga dagen.

Sagt, gjort – i två veckor njöt vi av kopiöst lata dagar med inget annat än sol, bad, mat och thailändarnas leenden och inte att förglömma Heidis stora förhoppning att vi skulle möta någon av ”mammas kompisar” (citat), med andra ord någon orm. Men vi slapp det, tack och lov, även under den lilla elefant-trekking som vi gjorde och där guiden efteråt berättade om ett antal green vipers (på svenska?) i området som de på sistone hade fått döda för att de utgjorde ett hot mot trekking-turisterna.

Nåväl, speciella och mysiga var de, våra dagar i Thailand, och det är svårt att säga vad som gjorde Heidi lyckligast. Kanske när pappa puttade fart på henne när hon surfade på vågorna eller när hon för första gången beställde in en thairätt till sig själv eller när vi red på elefanten. Kanske var det också den i timmar badande mamman (annars tyvärr största badkrukan) vilket betydde obeskrivligt mycket för vattenälskaren Heidi.





Massor av minnen för Heidi och oss blev det, verkligen riktigt många, fastetsade på våra näthinnor. För alltid. Och så fick vi lite välbehövd distans från allt det skrämmande som påstås ligga framför oss.

Men senaste MR-bilderna, tagna den 22 januari på huvudet av en jätteduktig Heidi som låg fullständigt blickstilla i 45 minuter, säger att detta scenario flyttats fram. I alla fall i ett par månader. Bilderna visar nämligen för närvarande inte något mer än den lilla resten som redan fanns där i oktober. Den resten skulle till och med kunna vara något mindre nu, fick vi veta. På tisdagens tumörkonferens blev läkarna dock inte klara med Heidis fall och vill därför ta upp det igen om 1 ½ veckor. Hur som helst så har vi alltså tagit emot detta glädjande besked och får ett par, tre lugna månader nu. En gåva, det mest dyrbara i hela världen: tid med vår fina, fina prinsessa.

Tänk om det finns någon vetenskapsman där ute i världen som är på gång att hitta ett botemedel mot ependymom. Då är den tid som Heidi vinner nu en mycket viktig faktor som ökar hennes chans att betvinga den här eländiga cancern, mot alla odds.
Vem vet, eller hur?
Vem vet.

Om jag fick använda enbart ett ord för att beskriva Heidi så skulle jag säga: livskraft. Heidi håller igång på ett sätt som man inte tror är möjligt. Det är förstås bara intuitivt men emellanåt tror vi att tjejens livskraft är starkare än allt annat man hittills har satt in mot hennes elaka tumörer. Det är ett kraftfullt vapen som man kanske förbiser bara för att ingen vet någonting ännu.
Men. Vem vet…