Heidi Bergman

Helt otroligt – men i onsdags fick vi bocka av cellgiftsbehandling nr. 17. Det var länge sedan att Heidi har kunnat få behandling varannan vecka. De senaste veckorna hade vi riktigt flyt. Som bonus är nu även behandling ett i serien nerkortad till bara en dag. Skjöldroppet på 24 timmar behövs inte, säger läkarna, eftersom Heidis njurar och lever inte har påverkats. Kanske just på grund av sköljdroppet? Hoppas att det inte är några besparingar som ligger bakom det hela. Man vet aldrig. Vi fick henne att dricka 1,4 l vätska den dagen, bara i fall att… Annars tycker vi naturligtvis att det är suveränt att slippa övernattningen. Det blir inte alls så tungt för Heidi. Tungt däremot var nålsättningen den här gången. Heidi var helt utom sig, fräste och spottade, var nära att bita en sköterska och sparken hade ett tydligt mål. Uff, det var illa.

Mötet med psykologen var väl bra för vi kunde prata av oss lite grann men något direkt nytt under solen gav det inte. Heidi verkar må bra efter vad vi berättade, sades det.

I går pratade jag en del med Heidi om nålsättningen. ”Jag bara måste skrika,” sa hon. ”Det är så jobbigt att få nålen.” Jag förstår henne. Vi pratade om att man inte får lov att spotta och sparka efter sköterskorna. I dag tog jag upp ämnet igen. Vi diskuterade att Heidi skulle försöka vara lite starkare nästa gång, kämpa lite. Heidi: ”Men jag är ingen kämpe. Eller kanske lite?? Jo, en liten kämpe är jag. Ok, jag ska försöka.” Om hon klarar sig bättre nästa gång lovade jag henne den fina Dora som kan prata tyska och engelska. ”Ja, den vill jag ha, så jag ska försöka.” Det känns nästan som det finns en chans…

I går var det dags igen för Heidi att längta efter restaurangköttbullar så vi gick down town Staffanstorp till ”Två kockar”. Och precis som för några veckor sedan tryckte hon ner hela 14 köttbullar, sås och lite potatismos. Detta alltså dagen efter cellgiftskuren. Tokigt, eller? Köttbullar på restaurang är alltså det senaste på matvägen. Som tidigare beskrivet håller det på att eskalera. Nu drar Heidi oss på restaurang också. Allt för hon ska äta. Nåväl, när annars skulle mamma och pappa kunna vara ute och ta en god öl…

Annars har vi haft en ganska vanlig hemmavecka. Heidi är fortfarande lite förkyld men fortsätter att klara sig undan det värsta trots sitt emellanåt nästan obefintliga immunförsvar. Det är nästan lite underligt. Vi har kommit in en bit i november och Heidi kan fortfarande gå på sitt älskade dagis – fenomenalt!

Cellgiftsbehandling nr 16 - dag två på sjukhuset. I går observerade psykologen Ingrid nålsättningen och vi hoppas att hon kan komma med någon konkret hjälp. Om inte annat så kan hon i alla fall prata med Heidi för att kolla lite hur hon har det rent mentalt. Vi får se.

Heidi kämpar på här, "fyran" i serien innebär riktigt tuffa cellgifter. Hon räknar sjukhusnätterna och väntar på inget annat än att komma härifrån. Med lite flyt hinner vi hem i tid för att laga middag på lördag kväll.

Den här gången får Heidi förutom sin dygnsdos "må-illa-medicin" och kortison ytterligare en medicin för att slippa de förfärliga attackerna av illamående som har plågat henne sedan många kurer tillbaka. Hon är blek och ögonen kantas av mörka ringar, dagen är inte den bästa i hennes liv men 28 timmar efter att cellgifterna har kopplats på har Heidi fortfarande inte kräkts! Även om hon helst stannar i sin säng är hon lite grann på bushumör - ett säkert tecken på att hon inte mår fullständigt kass.

Beskedet om den senaste magnetröntgenundersökningen var bra - det finns ingen ny knöl i Heidis huvud. Det syns fortfarande någon skugga över operationsområdet men det går inte att säga om det rör sig om ärrvävnad eller tumörrester. Läkarna som rondade denna förmiddag hade inte fått reda på detaljer och skulle återkomma i morgon.
Ingen ny knöl är ändå goda nyheter. Ett återfall under pågående cellgiftsbehandling hade varit en katastrof. Besked av den positiva sorten livnär förstås vårt hopp på att Heidi kommer att klara sig. Det behöver vi...