Heidi Bergman

God fortsättning på det nya året! Dags för lite uppdatering.

Idag var vi hos Carina på BVC för vaccination eftersom det finns en risk att cellgifterna har raderat ut immunförsvarets minne. Därför tar man om viktiga vaccinationer. Heidi ropade inte hurra över att hon skulle bli stucken i låret men det gick ändå hyfsat. Hon var ganska stolt efteråt och påpekade flera gånger att hon inte kämpat och skrikit så som när hon får nålen i porten.

Det känns redan så avlägset men några rader om julen får det väl bli här nu. En vit jul, förresten. Kan det bli bättre? Själva färden till Tyskland gick jätte bra även om Heidi tyckte att de 10 timmarna var sega. Väl framme var den tråkiga bilturen snart bortglömd. Resan var mycket viktig för vår lilla fröken "jag ska vara som alla andra". Äntligen fick hon hälsa på mormor, morfar, moster, kusiner mm. igen. Det är ju vad dagiskompisar bl.a. pratar om och att stå utanför deras snack är inget kul, tycker Heidi.

Till vår fullständiga häpnad började hon prata tyska direkt efter ankomsten. Men inte var det enkelt. Hon fick verkligen anstränga sig. Visserligen har hennes närmast omåttliga tv-tittande på tyska barnkanaler gett henne ett välutvecklat ordförråd men pratat har hon hittills i princip inte. Och även om jag oftast använder tyska så svarar Heidi på svenska. Men nu satte hon bara igång. Så duktig hon var! Det var så himla mysigt att lyssna på henne.

Sista natten med napparna - hur ska det gå?

Förutom att tomten hade en heltokig frisyr så snackade han till Heidis stora förvåning också tyska. Det var då en annorlunda tomte han. Och i kvällens allmänna kaos glömde vi bort att lämna Heidis nappar till honom. Men när hon skulle lägga sig den natten var alla hennes nappar borta ändå. Vilken tomte!

 
Tomten med de fyra barnen Thomas, Heidi, Christin och Tim

Livet eller rättare sagt nätterna utan nappar fungerar utmärkt. De första två kvällarna var det onekligen svårt men Heidi undertryckte saknaden och förklarade att det nu var dags att bli vuxen. Vi har inte hört ett ljud om någon napp sedan dess.

Nyårsafton, silvester som Heidi säger, höll vi ett trevligt hemmaparty. Pompöst och festligt och idel guld och silver över hela stället. Vid tolvslaget skickade vi några med namnsskyltar försedda raketer till himlen. En hälsning till Robban, en till alla änglabarnen, en till farfar och sedan en till Heidis låtsaskompis' mamma som nämligen också är i himlen... Vi tänker på er, sa den sprakande stjärnprakten i grönt och guld och lila.

På nyårsdagen tog Heidi sina första steg på skridskor. Några meter kan hon hålla balansen. Tufft men roligt, tycker Heidi.

Det var skönt att vara hemma och ta det lugnt men Heidi började längta efter kompisarna och vardagen på dagiset. Heja Jeppsagården!

Vi fortsätter att njuta av varje normal dag. Så skönt att slippa sjukhuset, hör vi oss fortfarande säga då och då. Det sitter djupt. Heidi mår bra och utvecklas fint. Håret är ljuvligt nu. Klart att hon har fått nya diadem och spännen. Som en tonårstjej står Heidi framför spegeln nuförtiden för att göra sig i ordning. Vi bara skrattar, kan bara inte bli irriterade även om det många gånger drar ut på tiden på morgonarna. Hon är så underbart tjejig. Titta på vad Heidi packade ner i sin necessär inför resan! Jag kunde inte låta bli att i all hemlighet packa upp prylarna för att fota dem.

För en vecka sedan var vi med Heidi hos logopeden. Efter en timmes glos-, grammatik- och uttalsförhör fick vi veta att det är helt lugnt. Att rätt är lätt och pruttar blir pluttar anses som ett mindre problem som Heidi med stor sannolikhet kommer att växa ifrån inom sin tid. Skönt. Nu tyckte väl Heidi att det var rätt så besvärligt att bli examinerad i så stor omfattning i mammas närvaro så när logopeden hade avslutat timmen sa Heidi med förmanande röst till mig att jag inte skulle glömma min jacka och min halsduk. Logopeden reagerade prompt. Jaså, det var alltså Heidi som ser efter mamman här. Tack, lyste det listigt i Heidis ögon. Med återupprättad självkänsla och värdighet i blicken styrde Heidi bestämt mot dörren medan jag fortfarande trasslade med halsduken...

Bekymmer, nej, det har vi alltså inga. Inte idag i alla fall. Det känns speciellt att vi får tampas med ganska banala frågor istället. Såsom om Heidis sandaler fortfarande passar eller om vi måste fixa några nya inför Lanzarote.

Vi har det bra. Det är minsann en förbaskat stor skillnad mellan överleva och leva.