29 AUGUSTI 2010
Söndag, 29 augusti 2010
Om råttan som vänder svansen till när Heidi spelar Wii…
(”bilaga” med anledning av en kommentar till gårdagens inlägg)
Jag köpte den på IKEA för några år sedan. Mest på skoj, den kostade bara 29 kronor. Heidi som egentligen aldrig hade en favoritmjukis blev över en natt fullständigt beroende av den där råttan. Den ersatte väl napparna som Heidi tappert men helt mot sina behov hade överlåtit till tomten julen 2007. På fotot här till höger (dec. 2007) var nappvärlden fortfarande hel.
När Heidi lägger sig stryker hon undan håret och placerar råttan under kinden. Oftast sover hon så hela natten. Efterhand blev råttan gansk
a platt så vi har helt enkelt skaffat några till. Råttorna har blivit en sorts interiör hos oss och ligger lite här och var.
De skulle kunna berätta många historier om många platser här i världen. De fick till och med lov att följa med ända in till neurokirurgins operationssal där vi föräldrar fick byta till grönt från topp till tå.
De heter ingenting, de flesta av Heidis dockor och djur saknar faktiskt namn. Och vi kommer aldrig att glömma scenerna då Heidi fortfarande uttalade ”R” som ”L” (vilket hon gjorde ända tills för ett par år sedan) och exempelvis en sköterska frågade henne vad råttan hette och Heidis svar blev, som ni säkert vid det laget befarar, ”Lotta”. Och så repeterade sköterskan: ”Jaha, Lotta.” Varpå Heidi gjorde ett förtvivlat försök att rätta till genom att säga: ”Nej, Lotta!!!” Stackars Heidi och det där dumma ”R”…
Så, detta alltså om råttan som vänder svansen till när Heidi spelar Wii… :)
Ha det bra!
28 AUGUSTI 2010
Lördag, 28 augusti 2010
Glada nyheter! I tisdags togs Heidis fall upp på tumörkonferensen och läkarna konstaterade att MR-bilderna från augusti ser bra ut. Det kan till och med vara så att den lilla skugga som har funnits på alla bilderna sedan Heidis senaste operation i juni 2009 nu har blivit något mindre. Förmodligen är det dock väldigt svårt att kunna uttala sig om detta helt säkert. En läkare kanske tycker det, den andra håller inte med. MR-tekniken är fantastisk och sannerligen ett stort steg åt rätt håll men metoden har fortfarande sina begränsningar.
Vad skuggan är för något vet vi fortfarande inte något om och det gör troligtvis inte läkarna heller. Följaktligen har vi heller inte någon uppfattning hur den eventuella krympningen skulle kunna tolkas. Men det bekommer oss egentligen inte och på något sätt är vi inte speciellt sugna att rota i det även om vi så småningom ska träffa 62:ans nya doktor Olof.
MR-svaret är förstås underbart (multiplicerat med någon miljon, eller miljard eller hundratusen miljarder eller något sånt, ja...). Men vad det betyder i detalj vill jag egentligen inte skriva om. Det skulle kräva en större tydlighet än jag är beredd att ge. Ni som är duktiga att läsa mellan raderna i den här bloggen har säkert inga som helst problem att förstå ganska väl vad jag menar.
Heidi reagerade även den här gången väldigt lugnt och ganska fåordigt när jag berättade om MR-bilderna. Jaha, ingen ny knöl. Bra! Och vilken knapp ska jag trycka när jag vill skriva ut i färg, mamma? Nej, något utförligt snack om MR-bilder är inget Heidi vill veta av. Överlag begränsar hon allt som rör ämnet knöl till det absolut nödvändigaste. Någon enstaka gång har hon frågat om man kan dö av en knöl och någon gång även undrat om HON kan dö av sin knöl. En rak fråga som vi gav henne ett ärligt svar på. Hon funderade en kort stund och fortsatte sedan att prata om annat. Barn frågar tills de är nöjda, säger experterna.
Vi undrar förstås en hel del och emellanåt frågar jag Heidi rakt på sak om hon grubblar på något som rör hennes knölar. Hon brukar ge mig ett kvickt och käckt nej. Förmodligen talar hon sanning. Livet HÄR och NU har inte plats för några tankar kring knölarna. HÄR och NU betyder livet som det är just i detta ögonblick. Allt annat, t.ex. knölar och sjukhus, finns liksom inte. Heidi ville knappt titta upp och säga hej till doktor Johan som råkade befinna sig på samma flyg hem från Rhodos. När HÄR och NU är på ett flyplan så träffar man inte sin doktor där.
HÄR och NU betyder inte att Heidi aldrig blickar framåt i tiden och drömmer sig bort ibland men då handlar det inte om någon knöl. Hennes tankar snurrar mest runt den familj som hon en dag ska ha. Kommer hennes bebis att hicka i hennes mage lika mycket som hon gjorde i min, sen alltså, när hon är gravid, något som hon ska bli när hon är 28, tror jag det var, har Jan och jag (vid det laget alltså morfar och mormor) hunnit bli långcampare så att Heidis barn kan tillbringa sitt sommarlov hos oss i husvagnen på en sådan fin och ompysslad campingtomt med lyktor och blomlådor och snyggt staket, och förresten, blir det en flicka eller en pojke eller två flickor, eller kanske är det bäst att hon adopterar ett barn för… för hon kan ju inte se blod, och blod, ja, det blir det nog vid barnafödandet, för när Belle hade fått sina fem Baby Looney Tunes så var det ju blod i toan efteråt, ja och om inte annat så ska hon ju bo med Vera och då blir det ju verkligen svårt eftersom Vera inte har såna där droppar…… Ja, det är mycket som Heidi behöver tänka igenom nu när hon redan är åtta och vuxenlivet börjar avteckna sig allt tydligare framför hennes inre öga. Men allt det där är långt, långt bortom några knölar. Tack och lov!
Ja, nu har vi alltså fått det lyckosamma svaret och det är allt skönt att få tänka ett par månader framåt utan större magknip. Vi får lov att njuta av Heidi på ett lite mer avslappnat och mindre vemodigt sätt, helt enkelt. Skolan har börjat och Heidi är salig. Hon älskar precis allt. De nya fröknarna, de nya ämnena, den nya skolväskan. Den tillhörande gympapåsen är minsann mer som en handväska, den har bärhandtag och är därmed helt klart mer för lite större tjejer. Duschen efter gympan är hon med på igen för nu får hon på sig kläderna nästan lika snabbt som de andra tjejerna. På morgonen lånar Heidi gärna lite deodorant från mamma. Stor flicka. Vad vi älskar att se vår dotter så här stor och stolt.
Äntligen matte och svenska igen, och nu också slöjd och på gympan har hon till och med en ”riktig” idrottslärare, wow. På syslöjden har Heidi börjat på ett mjukisdjur, hon längtar redan att kunna ge det till pappa i födelsedagspresent, kanske, kanske hinner hon bli klar redan till min, berättar hon ivrigt.
Proppfullt likt en sjörövares skattkista är Heidis liv, det rent av sväller över av viktigheter, cheerleadingen är i gång och på simskolan ska järnmärket fixas, många böcker ska läsas och en egen faktabok skapas och på köpet har Heidi dessutom blivit medlem i ett råd – jo minsann, ett riktigt skolråd, inga från F-klass och inga ettor finns med där, och rådet heter BäKeoÄss (dvs. BKS). Jag fick allt fundera en stund men lyckades klura ut vad förkortningen står för (tur att man är i branschen) och fattade att Heidi allstå blivit en kamratstödjare - ”B” står för Bråhögsskolan, för de som undrade :). Vår lilla gumma…
Nu tänkte jag passa på och tacka för era kommentarer! Roligt att ni tycker om att läsa Heidis blogg! Jag har alltid gillat ordet och fascineras av dess kraft och förmåga. Skriva böcker, jo då, det har jag allt velat göra sedan jag var barn. Vem vet, en dag kanske…?
Jag vill också tacka för hälsningarna och överraskningarna som Heidi hittar i brevlådan då och då. Någon dag före midsommar kom brevbäraren med ett ljuvligt sommarkort och några rader som värmde hjärtat rakt igenom. Häromdagen fann hon guldiga hårspännen och en snodd med glittrande flätor och lite annat smått i ett kuvert från en bloggläsare som hon aldrig träffat… Heidi blev så glad! Underbart att andra sprider glädje och bryr sig om vår dotter.
Vi känner en stor tacksamhet gentemot dessa avsändare och självklart alla de andra ”avsändare” som har funnits under den här snart fem år långa resan. När allt kommer omkring ligger det så ofantligt mycket mer bakom det vackra kortet, det fina brevet, den glada hälsningen här på bloggen eller mailet som ni skickar och ofta knappt får ett svar. Det gulliga halsbandet, örhängena, silversmycket, blomman, buketten, snäckskalet från Portugal, nallen, kaninen, målarboken, den finfina portmonnän, cd-skivan, midsommarkransen av äkta blommor - vad det än är så lyser det upp Heidis tillvaro, får henne att må bra och känna sig särskilt uppskattad. Men även vi föräldrar påverkas positivt, det gör vi i allra högsta grad.
Och om jag nu ändå är igång så vill jag passa på och säga tack även till er som inte vänt oss ryggen fast ni kanske känt er rejält osäkra. Känn er stolta över att ni klarar av att hantera vårt öde och att ni trotsar er rådvillhet och inte minst rädslan att göra fel. Fel i detta läge är att vända sig bort och undvika oss, vill jag påstå.
Tack till er som inte säger att vi ska skärpa oss när vi uttrycker vår rädsla inför framtiden, tack till er som visar respekt genom att inte ställa krav och acceptera oss och våra val. Det finns säkert situationer där de flesta skulle välja på ett helt annat sätt. Men vi är inte de flesta längre, så är det bara. 
Vi spelar spel här varje kväll. Memory och Monopol, Fia med knuff och Steka ägg, Lotti Karotti och Banana Express. Wii Sports och Wii Fit och Super Mario. Vi bara måste vara tillsammans. TILLSAMMANS i ordets sanna bemärkelse. Är det skola spelar vi fram till halv nio, är det lov spelar vi fram till elva eller tolv. Varenda kväll. Detta bara som ett litet exempel, bara så att ni kan bilda er en uppfattning. Förståelse för hur vi har det och hur vi lever våra liv är vi aldrig ute efter. Förståelse är helt enkelt omöjlig. Respekt däremot, jo, den är möjlig. Tack till er som har och visar den. Det gör vår tillvaro lättare.
Så här mycket för idag. Så småningom hör vi förstås av oss med ett nytt inlägg igen men risken är nog överhängande att det dröjer ett litet tag. Ha en skön sensommar så länge!
14 AUGUSTI 2010
Lördag, 14 augusti 2010
Hemma igen - uppdatering!!!
Vi inledde sommaren med en behaglig, alldeles stressfri midsommarfest hemma i trädgården med våra vänner Johan och Helena och sötnosen Linn. Vi tog även en runda till parken där Staffanstorps välbesökta midsommarfest pågick. Musik- och dansdyrkaren Heidi bara älskade att sjunga och dansa kring midsommarstången och jag fick kämpa mot tårarna när jag såg hur lycklig hon var. Om det fanns ett världsmästerskap i att vara lycklig skulle vår flicka ha guld varje år. Otroligt med vilken styrka och fart hon tar tag i de ljusa sidorna av livet.
Sol och bad för hela slanten blev det sedan under en vecka på Rhodos. Vi gjorde inte många knop och största ansträngningen bestod i princip i att göra valet mellan pool och havet eller kyckling och fisk från middagsbuffén. Det var en härlig vecka där vi helt enkelt bara slappade. 
För Heidi var denna resa extra speciell eftersom hennes bästis Vera var med. Familjen hade någon gång i maj berättat om sitt semestermål och vi hade helt enkelt bokat en vecka på samma ställe, med kort varsel som vi ju brukar göra. Det var verkligen något alldeles särskilt för Heidi att kunna semestra tillsammans med Vera – flyga, snacka, leka, busa, bada, dyka, äta, dansa med henne på minidisco... 
Oss föräldrar gav den här veckan skön avkoppling, en salig Heidi och på köpet Annikas och Peters trevliga sällskap vid poolkanten, på stranden och middagsbordet.
Nästa semesterprojekt förde oss, kaninerna och husvagnen till Tyskland. Det var länge sedan och vi tyckte att det var super skönt att ha vårt eget hem med oss istället för att vara inneboende hos släkten. Vi kom och togs emot av en rejäl värme med upp till 38 grader. Det var ganska häftigt. Klockan nio på kvällen visade termometern fortfarande över 30 grader. Det hade varit kanon om inte våra kaniner Robin, Belle och lille Daffy var kaniner. De vill nämligen inte alls ha det så varmt och temperaturer över 25 grader kan ge dem obehag. Så det första vi fick göra var att skaffa en transportabel ac. Med hjälp av denna och två fläktar lyckades vi att ge de stackarna lite svalka. Vi var rätt så sysselsatta med att se till att de klarade sig. Vilket projekt! Men - vad gör man inte :).
Det var så varmt att Heidi gärna tog emot det kalla vattnet ur Elkes trädgårdsslang rakt på sig. Med kläderna på - det gav svalka en stund framöver och torkade på nolltid. Sommar!
Eftersom vi ”tog tag” i en del av min släkt som jag inte haft kontakt med sedan tonåren och den delen dessutom består av min papps fem syskon vilka i sin tur har barn och barnbarn träffade vi massor av folk och var hos någon hela tiden. Heidi pratade tyska som aldrig förut. Ganska krävande, tyckte hon visserligen men som belöning för mödan blev vi överallt bjudna på en gudomlig Thüringer Bratwurst (OBS! Som redan i inlägget den 16 maj 2007 poängterat :) ska dessa korvar ej förväxlas med det som kallas bratwurst här hemma; det är tyvärr bara en av många översättningsmissar). Efter ett tag hade vi tappat räkningen hur många vi hade fått i oss. Även när vi var ute för att handla något eller äta stora lass av läcker italiensk glass stannade Bratwurst-galna Heidi gärna till där de grillades och det görs faktiskt i varje gathörn.
Mellan Bratwurst- och släktvarven hann vi dock med lite annan förströelse också och var till och med kulturella. Det finns nämligen inte bara Bratwurst i Thüringen utan även en massa riktigt gamla borgar och en sådan gjorde vi en spännande exkursion till. 
Heidi var nyfiken och äventyrslysten. Likt de tunna spindelvävar som la sig över ens ansikte på upptäcktsfärden genom borgen kunde nästan även jag känna den drömvärld hon hade glidit ner i. En värld där den gyllenhåriga prinsessan satt flitigt spinnandes inlåst uppe i det höga tornet och förvägna riddare gömde sig bakom de gamla murarna beredda att slå till med sina hemska vapen som var uppställda här och var. De tyska sagofilmerna efter bröderna Grimm med prinsar och kungar som bor på mystiska borgar och praktfulla slott har Heidi sett allihop många gånger och nu äntligen kunde hon själv sätta foten på ett sådant trolskt ställe. Hon var så ivrig och drog oss till varenda hörn av den häftiga tusen år gamla borgen. Hoppas att vi för alltid får behålla dessa minnen.
Tillbaka i Sverige gjorde vi i väntan på bättre väder en utflykt till Tosselilla där Heidi åkte karusellerna hela dagen med undantag för lite korvgrillning och fika. Vädret var precis på gränsen till regn så det var inte speciellt mycket folk där och således knappt några köer. Efter åken studsade Heidi det snabbaste hon orkade tillbaks till ingången igen och ofta lyckades hon hinna med nästa åktur. 
Värstingkarusellen kittlade ordentligt och stolt som en påfågel åkte hon den själv ett antal rundor. Radiobilarna ville hon inte veta av men vi övertalade henne att prova och redan efter första rundan var hon helt såld. Sista timmen ville hon inte göra något annat än att styra bilen genom kaoset.
När solen hade hittat tillbaka till oss tog vi husvagnen till västkusten. Vi bodde på Unda camping i närheten av Uddevalla och fick några sköna, lugna dagar. Efter allt ståhej i Tyskland, super trevligt men krävande - så mycket snackar jag annars inte ens på jobbet :) - kändes det mysigt att kunna sitta på klipporna och höra små vågor slå mot strandkanten, ingen människa i närheten, det varma berget under kroppen, solen rakt på ansiktet, allt i grönt och blått och silvrigt glittrande medan Heidi klapprade lätt med grytorna borta i en liten bergsspringa där hon förvandlade blåmusslor, krabbor och tång till små kulinariska delikatesser som dukades upp på restaurangens uteservering. 
Dagarna gick med lite klätterturer, krabbfiske, bad och en tur till Havets hus i Lysekil och efter några besök hos släkten vid Vänern bar det hemåt igen.
En helt underbar sommar ligger bakom oss. Och det är bara att beklaga att denna härligt lata tid nu tyvärr är över. Dessa veckor med vänner och familj och inte minst Heidi alltid omkring oss var ovärderligt sköna. Vi har njutit i fulla drag och verkligen kopplat av, stundtals till och med lyckats att förtränga läkarens tuffa ord som annars har farit runt i våra huvuden både dag och natt sedan han för drygt 14 månader sedan framförde sin skrämmande prognos. Synd att man inte kan stoppa tiden när livet leker som bäst, eller hur?
Vi, eller rättare sagt Heidi, har i veckan hunnit med en ny MR-undersökning, den här gången bara huvudet. Svaret vet vi inte riktigt hur och när vi ska vänta oss eftersom konsultsköterskan som brukar höra av sig till Jan en avtalad tid är på semester ett tag till och ingen kotte hört av sig om frågan. Konstigt att man efter alla dessa år fortfarande orkar gnälla över saker som man vid det laget borde ha vant sig vid. Men faktum är ju att svaret har en dessvärre omåttligt stor betydelse för oss så det känns inte kul att dingla i luften. Vågar man lyfta luren en vardagskväll klockan tio när det står okänt nummer på displayen? Nej, så borde det faktiskt inte vara. Men, men… Vi säger helt enkelt att svaret inte är så viktigt den här gången för någon tumör har helt enkelt inte växt i Heidis huvud. All kraft har gått till hennes numera 132,5 cm längd och nästan 35 kilo vikt samt hennes härliga hår vars ljusblonda toppar börja nå rumpan snart.