Heidi Bergman

Vi har det fortsatt bra och Heidi trivs med husvagnslivet precis lika mycket som vi. Hon leker hela dagarna och har det gott. Hon äter och sover bra, håret har börjat växa, ansiktet är rosigt och hela Heidi ser på något sätt lite knubbigare ut. Ibland räknar vi veckorna som gått sedan sista behandlingen, njuter fortfarande av att de hemska sjukhusvistelserna är över.

Lite försiktigt försöker vi att rätta till Heidis livsstil i allmänhet och hennes matvanor i synnerhet. Områden som godis när som helst, glass till frukost och kladdkaka sent på kvällen är känsliga. Under nästan en tredjedel av sitt liv har Heidi uppmuntrats till kalorier när som helst på dagen och oavsett var de kom ifrån så hon vet knappt något annat. Det fanns perioder där vi i affären tog ett extra varv runt godishyllan i hopp om att hon åtminstone blev sugen på några chokladlinser. Nu plötsligt är det inte längre riktigt så. Nu plötsligt får hon lyssna på våra utläggningar och förklaringar kring ämnet istället för att bara sätta tänderna i chokladbollen. Heidi är oftast ganska förvånad och så förekommer det att hon är insiktsfull...

Semestern rullade på. Även i Lilleby och Göteborg regnade det en del. Som tur var lyckades vi att pricka en ganska fin dag för att hälsa på Bengt och Lisbeth ute på Hönö. Tack för en mysig eftermiddag! Timmarna hos er gick alldeles för fort. En detalj som jag absolut måste upplysa om är att Bengt faktiskt hämtade oss i Lilleby. Gissa vad han kom med... Alldeles rätt. En häftig motorbåt. I fredags segelbåt, nu motorbåt - det var grejer för vår lilla äventyrslystna gumma.



På eftermiddagen bröt himlen upp och havet låg lugnare så att Heidi under den halvtimmes långa trippen tillbaka kunde sitta alldeles längs fram i fören. Inga tvivel att hon njöt av farten när båten särade på vågorna med så där drygt 30 knop.

Vid närmare egenobservation upptäckte jag till min förundran att vi inte längre var tillfreds med bara blotta tillvaron. De svaga tecknen på att vi var ute efter mer än bara att få vara tog allt större gestalt. Vi började gnälla över vädret, till exempel. Den fina västkusten och så mycket regn - tänk, till slut tröttnade vi. Ett tecken att på tillfrisknande? Både Jan och jag tog också fram boken som vi hade börjat läsa innan Heidi blev sjuk. Det känns som om vi har tagit ett litet, litet kliv ur vår bubbla. Bubblan där det under så lång tid inte har funnits någonting annat än Heidi. Till hundra procent.

I jakt efter solen granskade vi senare den veckan en mängd olika väderleksprognoser ända upp till Gävle och bestämde att vi skulle förflytta oss tvärs över landet till ostkusten. På torsdag eftermiddag anlände vi till Tättö camping ett par kilometer utanför Loftahammar och med oss kom sommaren. Heidi kunde till och med bada fast det var bara 17 grader i vattnet och mycket tjat om att hon måste upp snart igen...





Nu har vi varit här i en vecka, strosat omkring, cyklat och fiskat och börjar bli lite rastlösa. Dags att plocka ihop alltså. I morgon ska vi till en liten campingplats norr om Gränna vid Vättern för att så småningom komma till Jans hemtrakter.

Lördag 7 juli 2007

Hej alla bloggläsare! Vi är på semester! Just nu hela 30 mil hemifrån, wow... Men vänta, en sak i taget.
Så här långt har vi haft sköna veckor. Inga cellgiftsbehandlingar att ha framför sig, jo, det är faktiskt en bättre tillvaro.
Doktor Helena ringde och meddelade att MR-bilderna såg fina ut. Och så var det neuropsykologen. Förutom Heidis något roliga uttal, lite asiatiskt liksom (bra = bla osv.) var det inget konstigt. Det ordnar sig efterhand, tror vi. Heidi klarade alla tester utmärkt. Väntat men skönt att veta. Det är främst strålningar som hjärnan tar stryk av eftersom strålarna förstör även annan cellvävnad än tumören. Cellgifterna brukar inte lämna några spår på det viset. De har gjort sitt på annat håll, dessvärre.
Den 28 juni var vi på ytterligare ett blodprov. På eftermiddagen när vi fick värdena stod det klart att det var det sista provet i och med Heidis neutrofila hade klättrat upp till hela 1,5. Tack ska ni ha, Marita och hela gänget på labbet i Staffanstorp! Det måste ha varit så där kring 80, 90 gånger som Heidi var hos er. Ni var underbara! Vi kommer förbi någon gång i augusti för att kolla hur ni har det. Lovat!

Nu när sjukvården äntligen hade släppt oss ur sitt hårda grepp kunde vi inte hålla oss längre och drog i väg med husvagnen - den dåliga väderprognosen till trots. Första stationen blev en camping i Ugglarp, lite norr om Halmstad. Vi fick en del sol och så förstås regn, mycket, mycket regn. Visst var det blött men det störde oss inte så mycket, faktiskt. Jag får erkänna att vi är några riktigt bortskämda campare och vår husvagn bjuder på så gott som allt vi har hemma, det är bara ytan som är mindre.







I går tog vi vidare till Lilleby med stopp i Göteborg där Johan och Linda hade bjudit oss på en liten segling till Styrsö med sin nyförvärvade snygging. Det blåste väldigt lite så Heidi blev inte så värst imponerad och tittade mer efter de snabba motorbåtar som susade förbi. Typiskt Heidi...
På vägen tillbaka stod hon längst fram i fören hela tiden. Det var mer spännande. Där kunde hon kolla efter fiskar och maneter. Och så blev hon glad över vågorna som slog mot båten när färjorna passerade. Hm, det var bättre! Så bra att hon trots ihållande regn gärna hade fortsatt turen och redan snackade om nästa gång. Tack Johan och Linda!