17 SEPTEMBER 2011
Lördag, 17 september 2011
Alla som håller koll på Heidis MR-takt vet förstås att det i augusti var dags igen. Och än en gång fick vi det fantastiska beskedet att det inte finns någon tumör i Heidis hjärna. Otroligt och mot alla odds!!! Vi får nog ha all anledning att tro att detta är alldeles emot vad läkarna trodde för två år sedan då Heidis tumör recidiverade för andra gången. Å andra sidan ger det egentligen inte mycket att spekulera kring vad de kanske tycker, tänker och skulle säga. Vi har frågat oss många gånger under de senaste åren vad alla dessa spekulationer kring prognosen egentligen tjänar till om det ändå inte finns en absolut sanning. Idag är allt bra och imorgon, ja, det får vi ta imorgon. Mellan idag och imorgon ligger många timmar. Eller hur?
Nu är vi inne i september och hösten ligger på betydligt närmare håll än vi, speciellt Heidi och jag, vill ha den men vi kan tack och lov se tillbaka på en helt ljuvlig sommar. Vi startade upp med en vecka på Rhodos och hade även i år inte helt oväntat fantastiskt väder och trevligt sällskap i form av Heidis kompis Vera med familj. Massor med sol och bad vid sidan om den vanliga ”all-inclusive-lunken” - ja, det passar oss rätt så bra som semesterupptakt. Med nyladdade batterier och välfylld husvagn åkte vi sedan ner till Tyskland och tillbringade först en vilsam vecka i det vackra området Spreewald för att sedan åka vidare till mina hemtrakter. Det har klagats mycket över vädret här hemma men helt så illa tedde det sig tack och lov inte i Tyskland om man bortser från just den dag då Heidis kusin gifte sig och det rådde högst osannolika 12 grader som dessutom hade gått i maskopi med värsta sortens blåst. Samma datum i fjor, på samma plats hade vi hela 26 grader varmare. Som det kan bli…
Vädret till trots var det ett helt underbart bröllop. Heidi var så fin, så fin, som en riktig prinsessa. Lite nervös var hon nog inför sin uppgift i den fullsatta kyrkan. Det var nämligen så att prästen mot slutet av den långa proceduren (katolsk kyrka, därför en katolsk vigsel) överlämnade ett stort ljus till Heidi, närmare bestämt parets äktenskapsljus, vilket Heidi skulle bära medan hon tillsammans med brudparet, prästen och ministranterna tågade ut ur kyrkan. Spännande! Hela bröllopet, hela alltet var en fantastisk upplevelse för oss alla men särskilt för Heidi som ju aldrig varit med på ett bröllop förut. Efter vigseln släppte brudparet vita duvor mot himlen, det sköts en rejäl honnörssalva också och när den långa, långa bilkonvojen på väg till festlokalen vilt tutandes slingrade sig genom ett antal byar och till och med pappa titt som tätt stod på tutan, ja, då var Heidis lycka perfekt. Hon rent av tjöt av förtjusning. Man blir så lycklig över alla dessa härliga känslor som finns där i en och samma lilla person, det går nästan inte att beskriva.
Senare på festen, i samband med en rolig lek och inför sådär 80 pers, fick Heidi dessutom utmärkelsen att bära den finaste klänningen (efter bruden, så klart) - en ära svårt att glömma. Hon dansade flitigt också och ungefär vid midnatt beseglade vi planen att minsann bli de sista att lämna festen. Nog är det roligt att lyssna på Heidi när hon erkänner att hon faktiskt hade lite svårt att inte tappa huvudet i bilen på vägen hem till husvagnen. Kvart i fyra på morgonen.
Förutom allt hallå kring bröllopet hade vi också en oförglömlig och i alla fall till en början tyvärr ganska tragisk incident med våra kaniner, eller rättare sagt vår kaninmamma Belle. Hon tog nämligen tillfället i akt och gav sig ut på äventyr då buren inte var stängd en kväll. Robin som trivs bäst där han är och helst aldrig lämnar buren kanske aldrig hade hoppat iväg trots öppen lucka. Men Belle är en vilde, en våghals. Ja, och så var hon alltså borta. Förtältet är ju inte hermetiskt stängt, så hon hittade väl den lilla spalten ut och ja, där väntade ju den stora vida världen med gräs, buskar, träd och en hel skog på nära håll. Vi hyste inget hopp om att hitta en bortsprungen kanin på en campingplats. Omöjligt.
Den tomma buren var svår att titta på och sorgen kändes tung. Det gjorde ont. Fast det bara var en kanin. Men nej, så enkelt är det ju inte. Det var ju Heidis kanin, den hon fick lov att skaffa sommaren i rullstolen, för att hon så innerligt ville ha kaninbebisar - ja ni förstår. Jobbigt! Vi bestämde att aktivera oss istället för att grubbla över hur Belle hade det där ute och åkte till stan för att leta en ny tjejkanin, inte skulle eller kunde den ersätta Belle men i alla fall ge oss tre lite tröst och bli en plastmamma till Daffy och en - i ordets sanna bemärkelse - ”bunny” till Robin. I första djuraffären hade de ingen bebiskanin som stämde in på våra önskemål men de ringde till sin uppfödare och vi lovades en unge att hämta samma kväll. Vi fick en exakt beskrivning hur den skulle se ut, vad pappan och mamman var för några osv. och till minnet av vår fina Belle fick kaninen arbetsnamnet Lillbelle. Men kaninen kom inte den kvällen så vi skulle hämta henne nästa dag.
Den natten sov jag dåligt, Heidis sorg plågade mig. Redan vid femtiden låg jag vaken, hörde Robin och Daffy stampa där ute, undrade vad som försiggick, fick en sådan konstig känsla, gick ut. Gissa! Jag trodde inte mina ögon. Där satt Belle i förtältet! Kvickt föste jag in henne i buren, hjärtat slog som en trumma, Herregud, hur mycket tur kan man egentligen ha! En kanin som hittar tillbaka, wow Belle, så mycket hjärna hade vi inte förmodat bakom ditt lilla svarta pannben. Där var hon, oskadd dessutom. Men hon mådde inte så bra, helt slut var hon, stackaren, skakade i flera timmar, oförmögen att ens ta sig till vattenflaskan. Vi fick hjälpa henne och så småningom blev hon bättre, lagom till sommarsjusovaren Heidi vaknade. Att berätta om Belles hemkomst var sannerligen ett av de större glädjetillfällen vi har varit med om i våra liv. Vilken känslomässig berg- och dalbana! Inte lätt att hänga med i svängarna men skönt med Happy End. Kan ni gissa hur många kaniner Heidi har nu? Enkelt, eller hur. För naturligtvis åkte vi och hämtade Lillbelle, vi var ju redan kära i henne. En mer är bättre än en mindre, resonerade vi.
Så mycket om vår sommar. Oförglömlig och dramatisk när man ser på de stora händelserna men inte minst underbar när jag tänker på att vi också fick träffa några goda vänner i Trollhättan och att vi hade så många sköna veckor med och för varandra. Vad mer kan man begära…
Heidi går i trean nu, är fortfarande en entusiastisk cheerleadare och mår bara bra. Skolarbetet fungerar fint. Hennes stora entusiasm för skolan har tyvärr avtagit rejält sedan det under tvåan blivit allt mer rörigt i klassen och Heidi ofta har klagat på bristande arbetsro och trygghet. Riktigt tråkigt. Kunskapsmässigt tror vi att hon ligger bra till men så riktigt säkert vet vi egentligen inte. Hon gillar att läsa och är bra på det, har hyllorna fulla med böcker och läser helt obehindrat även på tyska. Fastän skolan i sig inte var helt så rolig i våras är Heidi fortfarande mycket glad för kunskap av alla slag och i alla former. Med stort intresse följer hon olika kunskapsprogram på de tyska barnkanalerna, är duktig på att memorera fakta och har lätt att se sammanhang för att sedan återberätta hur saker och ting fungerar, även efter en längre tid. Till saken hör att hon ju tar emot allt på tyska och återberätta utan problem på svenska. Hon förstår tyska helt utan problem och har kommit i gång på riktigt med snacket också. Hon uttrycker sig fullständigt obehindrat om vad som helst och hennes ordförråd får mig om och om igen att storkna.
I skolan bedriver Heidi sedan förra terminen en liten utbildningsverksamhet. På rasterna undervisar hon några klasskamrater i tyska, ger då och då en veckoläxa också och det är så klart mig hon anlitar för att sätta ihop lektions- och läxmaterial. Vi brukar prata lite om hur man bäst förmedlar och befäster de nya kunskaperna och sedan kör hon väl mer eller mindre hårt med sina fem elever. De har det säkert inte lätt men fröken Heidi ger dem i alla fall viss inflytande genom att låta dem kryssa huruvida läxan var svår, lite svår eller lätt. Min lilla fröken… Nu går hon redan och längtar efter första studiedagen i oktober för då passar hon på och går på fortbildning. Vad jag menar? Jo, hon följer med mig, såklart :)
Med detta tackar vi för alla hälsningar som har kommit via bloggen eller brevlådan och säger hej då för den här gången. Sköt om er och ha en bra höst!
24 juni 2011, Midsommarafton: Så här ser man ut när man slickar av tallriken. 
30 juni 2011: Kvällsunderhållning på hotellet på Rhodos. Lättroad som alltid. Här med kompisen Vera.
1 juli 2011: Utflykt till Rhodos stad. 
Så fin hon är...
10 juli 2011: Med kompisen Linnea. Gott med både vitt och rött :)
17 juli 2011: Äntligen Thüringer Bratwurst! Så himla gott efter ett års längtan.
27 Juli 2011: Med nya familjemedlemmen Lillbelle.
23 juli 2011: Polterabend. Heidi på väg att kasta porslinet. Meningen är att det ska gå i tusen bitar. Aldrig hört talas om traditionen? Gå in på http://en.wikipedia.org/wiki/Polterabend
Många skärvor.
30 juli 2011: Heidi har precis tagit emot ljuset från prästen.
Annorlunda? Först lämnar gästerna kyrkan och sedan brudparet. Svårt att ta bilder...
12 grader, som sagt...
I bilkonvojen. Oj vad det tudades. En upprymd Heidi.
3 augusti 2011: Kaninernas sommarhus i förtältet. 
1 september 2011: Asfaltkonst i väntan på biobesök.
27 augusti 2011: Hår-rapport...