Heidi Bergman

När vi lämnade neurologen förra onsdagen var jag fast besluten att omedelbart skriva ett litet inlägg. Vi var så glada! Men när vi kom hem fick vi ju först fira min födelsedag och dagen därpå var det mycket jobb och nästa dag igen började vi renovera tvättstugan... Ja, så gick dagarna och jag kom helt enkelt inte loss.

Nåväl, vårt möte med doktor Johan. Där satt Heidi alltså, pigg och full av livskraft och väldigt, väldigt lättad att hon verkligen inte fick någon nål. Villigt och muntert gick hon med på alla små tester och övningar. Undran i hennes kroppsspråk - vad ska allt detta tjäna till - var roande. Med förväntansfulla ögon tittade hon på Johan när han förklarade vad hon skulle göra härnäst. Så fin hon var!

Doktor Johan kom i alla fall fram till att vår tjej är i ett fantastiskt skick. Det lät nästan på honom som om Heidi är i osannolikt fin form. Johan var glad, uppriktigt glad. Det kändes härligt. Han sa också att vi får vara väldigt nöjda. Allt är relativt, tänker ni kanske. Visst. Men Johans referensram är nog inte jämförbar med gemene mans. Det han ser i sitt arbete vill nog ingen ens höra om, skulle jag tro.

Vårt samtal handlade också om det känsliga ämnet återfall. Frågan efter risken fanns på tungan men vi svalde den. I slutändan är det bara statistik. 20 eller 70, det är bara siffror som rädslan egentligen inte bryr sig om. Det som räknas är att varje dag utan återfall är en dag åt rätt håll, nämligen längre bort från själva risken. En dag i taget. Lugnt och fint och ingen panik. Vi lyckas ofta rätt bra med det. Speciellt då nästa MR ligger 60 dagar framåt i tiden.

Förutom doktorns belåtenhet fick vi med oss en god nyhet när det gäller eventuell feber. Heidis immunförsvar bedöms vara så stabil nu att vi inte längre behöver ta in på 64:an. Det var en stor lättnad och ytterligare ett steg mot normaliteten. Skönt!

I dag var vi på femårskontrollen på BVC och allt gick bra här också. Vi bestämde dock att Heidi ska träffa en talpedagog för att hon ska få rätt på sitt uttal. Det är naturligtvis bra fast jag kommer nog sakna hennes charmfulla sätt att kalla storebrors ökenråtta för ökenlotta...

Sist men inte minst ett tack för era kommentarer! Helene, precis när jag hade läst dina senaste rader hade Heidi smaskat i sig en gräddig yoghurt med chokladflingor och frågat efter mer. Så hon fick en till, helt utan tjat. Oj vad det var enkelt i dag, tänkte hon säkert. Kolla bilderna! Gott är verkligen gott igen!

Hej på er alla trogna Heidiblogg-läsare! Vi får be om ursäkt att det inte kommit något nytt här på ett tag. Vardagen har haft oss i sitt grepp och smittat oss med den där vanliga åkomman som även kallas tidsbrist.

Idag kan vi i alla fall berätta att Heidi mår superbra. Hon sover gott, äter bra, är alltid på ett strålande humör. Det är en fröjd att uppleva henne. Ett sant nöje som vi i den utsträckningen inte fått vara med om på så länge. Vi njuter och njuter.

Mat och måltider är fortfarande lite knepigt men på sistone får vi Heidi allt oftare till familjens matbord och ibland äter hon samma mat som vi andra. Under cellgiftstiden var det viktigaste att hon överhuvudtaget åt och i princip kvittade det vad det var. Det var fritt fram att önska sig något och så fixade vi det. Till nästan varje pris. Några fasta tider fanns inte och Heidis matplats var framför tv:n. Vanor som man inte gör sig av med över en natt. Men det går åt rätt håll och även det är vi väldigt glada över. Beställer hon tre kulor chokladglass till frukost så kan det faktiskt hända att hon också får dem. Vi har nått så långt nu att hon i alla fall vet om risken att det blir ett nej.

På onsdag har vi en tid hos barnneurologen doktor Johan. Han kommer säkert att kolla hur Heidis kropp har hämtat sig efter alla cellgifterna och möjligtvis berätta lite mer om senaste MR-bilderna. Vi får se. Naturligtvis hör vi av oss med eventuella nyheter, annars kanske nästa inlägg dröjer några veckor igen...