Heidi Bergman

Lördag, 14 augusti 2010
Hemma igen - uppdatering!!!
Vi inledde sommaren med en behaglig, alldeles stressfri midsommarfest hemma i trädgården med våra vänner Johan och Helena och sötnosen Linn. Vi tog även en runda till parken där Staffanstorps välbesökta midsommarfest pågick. Musik- och dansdyrkaren Heidi bara älskade att sjunga och dansa kring midsommarstången och jag fick kämpa mot tårarna när jag såg hur lycklig hon var. Om det fanns ett världsmästerskap i att vara lycklig skulle vår flicka ha guld varje år. Otroligt med vilken styrka och fart hon tar tag i de ljusa sidorna av livet.

Sol och bad för hela slanten blev det sedan under en vecka på Rhodos. Vi gjorde inte många knop och största ansträngningen bestod i princip i att göra valet mellan pool och havet eller kyckling och fisk från middagsbuffén. Det var en härlig vecka där vi helt enkelt bara slappade.





För Heidi var denna resa extra speciell eftersom hennes bästis Vera var med. Familjen hade någon gång i maj berättat om sitt semestermål och vi hade helt enkelt bokat en vecka på samma ställe, med kort varsel som vi ju brukar göra. Det var verkligen något alldeles särskilt för Heidi att kunna semestra tillsammans med Vera – flyga, snacka, leka, busa, bada, dyka, äta, dansa med henne på minidisco...





Oss föräldrar gav den här veckan skön avkoppling, en salig Heidi och på köpet Annikas och Peters trevliga sällskap vid poolkanten, på stranden och middagsbordet.  

Nästa semesterprojekt förde oss, kaninerna och husvagnen till Tyskland. Det var länge sedan och vi tyckte att det var super skönt att ha vårt eget hem med oss istället för att vara inneboende hos släkten. Vi kom och togs emot av en rejäl värme med upp till 38 grader. Det var ganska häftigt. Klockan nio på kvällen visade termometern fortfarande över 30 grader. Det hade varit kanon om inte våra kaniner Robin, Belle och lille Daffy var kaniner. De vill nämligen inte alls ha det så varmt och temperaturer över 25 grader kan ge dem obehag. Så det första vi fick göra var att skaffa en transportabel ac. Med hjälp av denna och två fläktar lyckades vi att ge de stackarna lite svalka. Vi var rätt så sysselsatta med att se till att de klarade sig. Vilket projekt! Men - vad gör man inte :).





Det var så varmt att Heidi gärna tog emot det kalla vattnet ur Elkes trädgårdsslang rakt på sig. Med kläderna på - det gav svalka en stund framöver och torkade på nolltid. Sommar!
 
Eftersom vi ”tog tag” i en del av min släkt som jag inte haft kontakt med sedan tonåren och den delen dessutom består av min papps fem syskon vilka i sin tur har barn och barnbarn träffade vi massor av folk och var hos någon hela tiden. Heidi pratade tyska som aldrig förut. Ganska krävande, tyckte hon visserligen men som belöning för mödan blev vi överallt bjudna på en gudomlig Thüringer Bratwurst (OBS! Som redan i inlägget den 16 maj 2007 poängterat :) ska dessa korvar ej förväxlas med det som kallas bratwurst här hemma; det är tyvärr bara en av många översättningsmissar). Efter ett tag hade vi tappat räkningen hur många vi hade fått i oss. Även när vi var ute för att handla något eller äta stora lass av läcker italiensk glass stannade Bratwurst-galna Heidi gärna till där de grillades och det görs faktiskt i varje gathörn.
Mellan Bratwurst- och släktvarven hann vi dock med lite annan förströelse också och var till och med kulturella. Det finns nämligen inte bara Bratwurst i Thüringen utan även en massa riktigt gamla borgar och en sådan gjorde vi en spännande exkursion till.





Heidi var nyfiken och äventyrslysten. Likt de tunna spindelvävar som la sig över ens ansikte på upptäcktsfärden genom borgen kunde nästan även jag känna den drömvärld hon hade glidit ner i. En värld där den gyllenhåriga prinsessan satt flitigt spinnandes inlåst uppe i det höga tornet och förvägna riddare gömde sig bakom de gamla murarna beredda att slå till med sina hemska vapen som var uppställda här och var. De tyska sagofilmerna efter bröderna Grimm med prinsar och kungar som bor på mystiska borgar och praktfulla slott har Heidi sett allihop många gånger och nu äntligen kunde hon själv sätta foten på ett sådant trolskt ställe. Hon var så ivrig och drog oss till varenda hörn av den häftiga tusen år gamla borgen. Hoppas att vi för alltid får behålla dessa minnen.



Tillbaka i Sverige gjorde vi i väntan på bättre väder en utflykt till Tosselilla där Heidi åkte karusellerna hela dagen med undantag för lite korvgrillning och fika. Vädret var precis på gränsen till regn så det var inte speciellt mycket folk där och således knappt några köer. Efter åken studsade Heidi det snabbaste hon orkade tillbaks till ingången igen och ofta lyckades hon hinna med nästa åktur.





Värstingkarusellen kittlade ordentligt och stolt som en påfågel åkte hon den själv ett antal rundor. Radiobilarna ville hon inte veta av men vi övertalade henne att prova och redan efter första rundan var hon helt såld. Sista timmen ville hon inte göra något annat än att styra bilen genom kaoset.



När solen hade hittat tillbaka till oss tog vi husvagnen till västkusten. Vi bodde på Unda camping i närheten av Uddevalla och fick några sköna, lugna dagar. Efter allt ståhej i Tyskland, super trevligt men krävande - så mycket snackar jag annars inte ens på jobbet :) - kändes det mysigt att kunna sitta på klipporna och höra små vågor slå mot strandkanten, ingen människa i närheten, det varma berget under kroppen, solen rakt på ansiktet, allt i grönt och blått och silvrigt glittrande medan Heidi klapprade lätt med grytorna borta i en liten bergsspringa där hon förvandlade blåmusslor, krabbor och tång till små kulinariska delikatesser som dukades upp på restaurangens uteservering.













Dagarna gick med lite klätterturer, krabbfiske, bad och en tur till Havets hus i Lysekil och efter några besök hos släkten vid Vänern bar det hemåt igen.

En helt underbar sommar ligger bakom oss. Och det är bara att beklaga att denna härligt lata tid nu tyvärr är över. Dessa veckor med vänner och familj och inte minst Heidi alltid omkring oss var ovärderligt sköna. Vi har njutit i fulla drag och verkligen kopplat av, stundtals till och med lyckats att förtränga läkarens tuffa ord som annars har farit runt i våra huvuden både dag och natt sedan han för drygt 14 månader sedan framförde sin skrämmande prognos. Synd att man inte kan stoppa tiden när livet leker som bäst, eller hur?

Vi, eller rättare sagt Heidi, har i veckan hunnit med en ny MR-undersökning, den här gången bara huvudet. Svaret vet vi inte riktigt hur och när vi ska vänta oss eftersom konsultsköterskan som brukar höra av sig till Jan en avtalad tid är på semester ett tag till och ingen kotte hört av sig om frågan. Konstigt att man efter alla dessa år fortfarande orkar gnälla över saker som man vid det laget borde ha vant sig vid. Men faktum är ju att svaret har en dessvärre omåttligt stor betydelse för oss så det känns inte kul att dingla i luften. Vågar man lyfta luren en vardagskväll klockan tio när det står okänt nummer på displayen? Nej, så borde det faktiskt inte vara. Men, men… Vi säger helt enkelt att svaret inte är så viktigt den här gången för någon tumör har helt enkelt inte växt i Heidis huvud. All kraft har gått till hennes numera 132,5 cm längd och nästan 35 kilo vikt samt hennes härliga hår vars ljusblonda toppar börja nå rumpan snart.