Heidi Bergman

Torsdag, 17 juli 2008

Idag äntligen fick vi veta något. Kontaktsköterskan har jagat kirurgen Nils hela veckan medan vi har gått och väntat utan att kunna tänka på någonting annat. Jobbigt och mycket påfrestande. Vilken semester...

Nåväl, i alla fall vet vi nu att kirurgen inte tvekar att operera. Bra! Även om en operation i hjärnan innebär en hel del risker och kan vara rejält påfrestande är det ändå ett efter omständigheterna bra besked. Man har alltid sagt till oss att borttagningen av tumören ger en större chans att övervinna den här förbaskade cancern. Och det hoppet har vi än så länge inte gett upp. 

Vi vet nu också att det är någorlunda säkert att vi kan semestra ett par veckor till. Tumören har hittills växt väldigt långsamt och därför anser läkarna att det inte råder någon direkt brådska att operera. Tråkigt bara att man inte kunnat säga detta för tio dagar sen. Då skulle vi inte ha suttit på nålarna så som vi gjorde.
I nuläget avnjuter vi i alla fall de kyliga 17 grader som Skummeslövsstrand bjuder på och tänker snart fortsätta till Jans hemtrakter. Heidi längtar efter farmor Greta och kusinerna Elin och Hanna.

Operationen är preliminärt planerad till vecka 32 och vi hoppas innerligt att den kan bli av då så att Heidi kan börja förskolan tillsammans med alla andra barnen, förutsatt att hon klarar av operationen utan komplikationer. Vilket hon bara måste. Vi är rädda, ingen tvekan om det. Men det ska gå bra.

Tja, det är alltså här vi står. På något konstigt sätt håller vi på att finner oss i de nya omständigheterna, letar de positiva bitarna i det hela. En sådan är t.ex. att man överhuvudtaget upptäckt den här lilla tumören. Det står nämligen fast nu att det där positiva beskedet inte alls var något slags preliminärt beslut. MR-bilderna från juni hade bedömts som ok och detta ok hade förts in i Heidis journal. Det är snarare en slump att någon gammal räv till radiolog av någon anledning har tittat på Heidis bilder och upptäckt förändringen. Bortsett från den smärtan över att beskedet ändrades så grymt oväntat är upptäckten alltså trots allt snarare tur. Tänk om Heidi hade gått med tumören ända till december? I nuläget vet vi inte om det finns tumörer i ryggraden, dvs. om cancern har spritt sig. Det hade den inte gjort i april i alla fall. Att det fortfarande är så ska förhoppningsvis uteslutas vid en MR strax före operationen.

Att den här nya tumören befinner sig i samma område där den första stora klumpen satt är i nuläget en annan positiv faktor.

Att barn i allmänhet och vår fina dotter i synnerhet överhuvudtaget måste slåss mot cancer är naturligtvis en av de större orättvisorna här i livet... Men vi ska slåss. Vilket annat val har vi?