Heidi Bergman

Tisdag 8 maj 2007
Ute igen! Hurra, hurra! Och ganska fort gick det den här gången. Allt är relativt men denna behandling kan ta hur många dagar som helst om MTX-värdet (som ni vet ska ligga under 0,2 innan man släpps) gäckar en. Heidis värde var 0,15 sent på söndagskvällen. Klockan 20.45 hade de tagit provet. Vid det laget hade vi packat ihop så mycket som möjligt. Hoppades och hoppades. Snälla, snälla - vi vill åka hem! I väntan på provsvaret försökte vi att hålla Heidi vaken. Men strax före tio orkade hon inte mer och däckade. Hm, det skulle inte bli lätt att väcka henne och inte skulle hon bli glad att nålen ska ut när hon är hypertrött och nyvaken. Därför hade vi förberett henne. Kanske kommer vi att väcka dig för vi får åka hem. Det måste varit detta ljuvliga löfte som gjorde att vår stackars sömndruckna Heidi tog sig igenom proceduren om än med ovilja så dock snabbt och bra. Klockan 11 denna kväll låg hon alltså i sin egen säng här hemma och sov. Gott!

På morgonen kvart över 6 var hon igång, full av energi (från vad då, undrar vi). Ingen chans att stoppa henne. Vid lunchtiden kom hon med pappa till skolan och målade med mina 9:or. Det hade hon önskat sig länge. Men inte nog med det. På vägen hem stannade de också till vid Jans jobb och fikade.

Hela dagen studsade och hoppade hon omkring. Hela dagen pratade hon om hur det skulle bli på dagis i morgon när de ska fira hennes födelsedag. Och hela dagen proklamerade hon att hon nu är så pass stor att hon i stort sett klarar sig helt själv. Det enda hindret var den där dumma femman, hennes ålder alltså. Den förstör ju allt i och med den avslöjar hennes sanna ålder. Tjohej, hon är farlig. Och rolig!

På kvällen ville hon lägga sig utan att mamma eller pappa. Och utan nappar. Dem skulle hon bara ha på sjukhuset numera (precis det som vi försöker övertala henne till hela tiden när det gäller nappfrågan, utan framgång dessvärre). När det inte blev någon sömn och jag till slut gick till henne berättade hon sagor för mig, läxade upp mig i artighetsfrågor, planerade sin självständiga morgondag. Tre kvart senare var jag så trött och längtade nåt så förfärligt efter mitt lilla hörn i soffan att jag övertalade henne att ta napparna. Så somnade hon till slut.

I morse förklarade Heidi att hon skulle gå upp och äta frukost. Själv, alltså. Vi däremot blev beordrade att ligga kvar i sängen och sova lite till för att vi skulle orka med våra jobb. Allvaret i Heidis röst rådde oss att ta och ligga kvar.

När vi äntligen åkte till dagis tyckte Heidi att hon hade väntat en evighet. Med två paket glasspinnar i påsen, en massa spring i benen och hela världens lycka i sitt hjärta tågade hon iväg.

Gud, hur skulle jag någonsin kunna vara utan henne?