Heidi Bergman

Var vi trötta på sjukhuset senast så är vi dödströtta på det nu. Var åttonde timme fick Heidi antibiotika i sin slang. Ibland klarade vi turen på tre kvart, ibland tog det den dubbla tiden. I fredagsnatt var det stopp i porten men superduktiga Nina från 64:an fixade problemet. Tack och lov! Läkarna har inte velat avsluta kuren för tidigt i fall det verkligen var allvarligt, dvs. en blodförgiftning. Men ju fler dagar blododlingen stod utan att visa något desto mer osannolikt blev det.
Efter ett par dygn kändes det som pendlandet hade tagit över våra liv samtidigt som det var jätte skönt att slippa sjukhuset så mycket som möjligt. Speciellt då Heidi låg kvar på 61:an, infektionsavdelningen. På 64:an har man åtminstone lite rörelsefrihet, ett lekrum, tillgång till kyl, frys och spis för att fixa mat. Ni vet ju att Heidi får önska sig precis vad som helst. Inga (större) problem hemma, trixigt på 64:an men helt omöjligt på 61:an. Vi gick och la oss tillsammans med Heidi och när klockan ringde kvart över elva visste vi inte om det skulle bäras till jobbet eller sjukhuset. Två nätter lyckades vi att stuva Heidi in i bilen, lägga henne i sjukhussängen för sprutan och ta hem henne igen utan att hon direkt vaknade. Perfekt. Hur länge vi skulle hålla på så här hade vi ingen uppfattning om men det gick ju åt rätt håll. Vi hoppades i alla fall att nästa behandling, planerad till onsdagen den 17 januari, kan gå av stapeln. Med nålen redan på plats skulle det underlätta så mycket. Nåt positivt får det väl vara.
Men så hände det. Igen… Jag hoppar över svordomarna. Tillfälligt slut, skulle man kunna säga.
I går efter jag varit på skolan och fått assistans av Heidi och pappa på 9:ornas bildlektion åkte vi till sjukhuset för mer antibiotika. En vid port-a-cath ovan sjuksköterska ger infusionen men en annan sköterska står vid sidan om. Sedan väntar vi en timme för en läkare vill prata med oss (vad sa hon egentligen??). Kommer hem kl. 17.20. Serverar Heidi bandspaghetti med köttfärssås tio minuter senare. Lagar vår mat. Tittar efter Heidi som precis tömt sin tallrik. Tycker att hon har kladdat nåt förfärligt med köttfärssåsen. Vilken fläck hon har på tröjan! Gissa om det var köttfärssås! Detta är frågan på fem-poängnivån… När jag undersöker närmare ser jag rött. Slangen full med blod, de två bomullsmössor som sitter på ventiler och kranar på slangen röda. Linnet rött. Ja, och så tröjan, som sagt. Jan tar av mössorna, konstaterar att kranarna inte är stängda, de har vridits åt fel håll. Han kastar sig över telefonen, pratar med 61:an som säger att vi kan äta först. Va??? Det kan inte vi. In i bilen, tillbaka till Lund. Vi mår skitdåligt. Vad är det nu igen? Och i synnerhet: Vad måste Heidi stå ut med nu till följd av detta?
Väl framme besannar sig misstankarna. Porten fungerar inte längre. Blodet i slangen har väl koagulerat. 61:orna är villrådiga. En 64:a tillkallas, kommer på nolltid. Vi pustar ut lite grann. Det är Anna, en duktig tjej. Snabbt bedömer hon läget. Det kan finnas en chans att nålen kan sitta kvar om slangen byts omedelbart. Heidi hör och blir galen. Jan och jag håller henne, kokande av ilska. Anna fixar, sliter loss plåstren, kopplar på en ny slang, rengör huden, på med tejpen - klart. Porten fungerar! Vi lugnar oss. Vill bara hem. Jan och Heidi packar ihop, väntar i bilen, jag springer till Pressbyrån för att köpa en bukett tulpaner till Anna. Får en bamsekram av henne. Men inte ska ni åka hem nu på en gång, säger hon. Stanna kvar i någon timme för att se att allt är bra. Och så vill hon ringa till sin bakjourläkare för att ta upp saken.
Vi plockar ut Heidi ur bilen igen. Hon tar det överraskande bra. Jan går till 61:an för att prata med dem. Får lugna besked. Vi kan åka hem. Vi känner oss osäkra, litar mer på Anna. Stannar på sjukhuset. Jan går upp till Anna igen medan jag och Heidi tar en sväng till Pressbyrån. Heidi ville så gärna veta vilken färg det var på tulpanerna jag hade köpt till Anna. Blommor – som hon älskar dem. Vi återvänder och med handen på 61:ans dörrknapp ringer de på mobilen.
Plötsligt är situationen en helt annan. Vi måste stanna kvar över natten. En läkare kommer (sällsynt). Det ska tas nya blodprover, Heidi ska observeras hela natten. Puls, blodtryck och syresättning tas varje timme så att man snabbt kan upptäcka om något är på tok, närmare bestämt om en blodpropp sätter käpp i maskineriet.
Den här kvällen sitter vi och undrar en massa. Hur kan en utbildad sjuksköterska bara klanta sig så här? Vad om det hade gått åt andra hållet i Heidis slang, om det hade kommit luft in i den stora venen? Vad om vi inte hade gått och köpt de där tulpanerna till Anna, träffat henne en gång till denna kväll? Vad om hon inte hade lagt sig i, följt upp det hela och kollat med sin bakjour? Tack och lov att det finns folk med huvudet på skaft och tack och lov att vi ifrågasätter det ena och det andra.
Jag körde till Staffanstorp för att hämta lite grejer. Klockan var mycket men grannarna hjälpte mig att komma tillbaka till Lund med bägge våra bilar. Jan skulle till Halmstad nästa dag. Hur skulle Heidi och jag komma hem då? Som vi håller på med att få ihop det på något sätt… Ni anar inte.
Allt gick bra under natten. Heidi sov lugnt och fint. På förmiddagen fick vi vänta länge igen. Vid elva kom Helena, huvudansvarig barnonkologläkare, med en skarp kommentar om det inträffade samt tre goda nyheter. Blododlingen hade inte gett något, antibiotikakuren avbryts och Heidis värden är så bra att det kan bli behandling i morgon.
Klockan halv ett gick vi till ett hörseltest och lättnaden var stor när jag såg hur Heidi byggde sitt torn utan svårigheter; en kloss för varje ljud hon hörde. Nu skyndade vi oss till bilen för att åka hem. Det bästa stället i världen.  

P.S. Anna, Johanna mm. - tack för era kommentarer! Skulle vilja skriva riktiga svar men hinner inte. Katalin, kan vi få ert nummer via Karin, Agneta eller Viveka på dagvården?