11 JANUARI 2007
Torsdag 11 januari 2007
I går kom den – febern. Hemkommen från några roliga timmar på dagis blev Heidi seg och hon kändes varmare än normalt. 38 grader och hoppet var stort att det skulle stanna där. Men nej, halv sex tog termometern det ovälkomna steget över 38,5 så vi ringde till 64:an för att anmäla sena gäster. Heidi kräktes, torkade sig om munnen och frågade ungefär i samma sekund om vi skulle hinna leka en stund innan vi åker.
Medan vi gjorde huset och väskorna klara för avfärd somnade Heidi. Lilla gumman… Först bar det till barnakuten, senare till infektionsavdelningen, 61:an. Heidi fick ett stick i fingret, riktigt jobbigt. Somnade. Blev undersökt av läkaren som inte hittade nåt fel direkt. Halv nio lungröntgen. Jan och jag var spända. Lungröntgen brukar vara ett förfärligt drama eftersom Heidi inte vill eller snarare kan se sin port med nål. Men nu hade hon inte fått nålen ännu så det gick suveränt bra. Hon var jätte duktig.
Sedan väntan, väntan, väntan - ni som läser Heidis blogg och har varit i samma situation vet hur obeskrivligt påfrestande det är. Det är så tråkigt, ingen vill vara där, barnet är trött och oroligt, magen kurrar, klockan rör sig i snigeltempo, man vet inte vad som kommer härnäst osv. I gårdagens läge undrade vi om magnetröntgen skulle bli av. Vid feber vill narkosläkarna inte söva.
Så småningom kom provsvaren och läkarens bedömning. Allt pekade på en bakteriell infektion, alltså antibiotika och blododling. Dags för nålen. Kring elva satt den. Heidi var fruktansvärt upprörd. Hade somnat mellan varven, var trött och hungrig och mådde helt enkelt inget vidare. Vi visste att det skulle bli ett helvete. Gud vad ont det gjorde att se henne så här. Strax efter midnatt somnade hon. Febern försvann, kom heller inte tillbaka.
På morgonen tittade narkosläkaren in och gav sitt ok till MR-undersökningen. Tack och lov! Klockan nio sov hon, narkosen gick bra, allt var lugnt. Det är ett så fantastiskt team där på Röntgen 2 - så fina de är mot Heidi. Så trygga vi känner oss när hon är i deras händer. Knappt två timmar senare kom Heidi till uppvaket. Allt var ok med henne. I nuläget har vi inte hört något om MR-resultatet och det lär nog dröja.
Fler tråkiga timmar att ta sig igenom. Klockan fyra fick Heidi sin spruta med antibiotika och sedan åkte vi hem (YES!!!) på permission. Fortfarande på sjukhuset hade Heidi beställt bandspaghetti med köttfärssås och åt nu en rejäl portion.
Vid midnatt ska vi vara tillbaka i Lund för nästa dos antibiotika, ska vända hem för att åka dit igen på morgonen. Vi får se hur länge vi behöver hålla på så här. Vi vet inte när svaret på blododlingen kommer så det kan bli en pendelrik helg. OBS! Självförvållat. Vi skulle kunna stanna på sjukhuset. Alla där är snälla, många är proffsiga och snälla – men nej tack. Vi är så trötta på sjukhuset.
Hejsan,
Jag hittade till er via Alfons blogg! Vi har inte "lyckats" träffas så ofta på 64:n... Neej, barnakuten en kväll är inte kul. Alla timmar av väntan, det är obegripligt att det inte kan undvikas. Jag förstår att ni valde att vara hemma - man behöver ju inte vara på sjukhuset mer än nödvändigt. Tänker på er - hoppas att ni får röntgensvar snabbt. Och att det är bra.
/Anna, Leons mamma
Hejsan. Jag har följt eran blogg nu,tycker det är en bra blogg. Jag känner igen mig i allt ni skriver, inte för att jag har haft en son eller dotter som varit sjuk i canser, utan min kusin, som blev sjuk för ungefär 5 år sedan. Vardagen blir väldigt tuff, inget är sig likt, men det gäller ändå att hålla huvudet uppe, för det enda man inte vill det är att inte vara ledsen framför barnen. När man är så ung förstår man inte varför man är sjuk och vad exakt det är för sjuksom. Min kusin var 1½ när hon blev sjuk,och förloppet av sjukdomen var inte heller jättelång. Hon blev sjuk i mars-april 2001, och i oktober, 2003 var hon inte med oss längre. Varför skrev jag då? jo för att jag ville berätta att jag tror på er, och jag önskar er all lycka i världen, för jag vet hur det är, att ha någon annhörig som är sjuk... Lycka till,heidi och ni fixar det här, jag lovar.. :) Johanna, 17 år, Malmö