18 Februari 2007
I går strax före lunch fick vi ett roligt besked: MTX-värdet var nere på 0,12 - grönt ljus för att packa ihop och åka hem. Ännu en cellgiftskur att lägga bakom oss. Heidi svag och vinglig men överlycklig.
Vi hade knappt satt ner väskorna i hallen när Marlene ringde och ett annat besked, bortom all begriplighet, nådde oss. Marlenes Robban har helt hastigt gått bort. Vår Robban som dyker upp i mina berättelser här på bloggen med jämna mellanrum. Vår bästa vän, vår fina, fina kompis. Heidis älskade busbamse. Det är så förfärligt ofattbart, det gör så ont och vill inte sjunka ner. Det vill bara inte gå in i skallen. Vår Robban, bara 44 år gammal. Vilken förlust. Jans arbetskamrat under 18 år, en underbar kompis till Tim som brukar äta middagar med oss ”gamlingar” bara för att träffa Robban. Bror till min bästa kompis Eva. Alltid en hjälpande hand, alltid ett roligt sällskap, alltid en pelare. En duns på axeln, ett busigt leende och ett ”Va’ fan, det var väl lika bra så!” när mitt liv hade gått i tusen bitar januari 99. Sådan är han.
Robban, så mycket vi kommer att sakna dig. Vad ska din familj ta sig till, hur ska det gå för dina fyra tjejer…
Det här är bloggen om Heidi men jag är bara tvungen att berätta. Vi är så chockade. Så ledsna. En ofantligt stor del har slitits loss från vår tillvaro. Vad ont det gör. Så skört livet är.
Ja.... ibland tar livet såna vändningar att man inte hänger med... Men jag kan inte föreställa mig hur det är att leva med osäkerheten om vad som händer i framtiden med ett cancersjukt barm, sen helt plöstligt händer något sånt här, hur skall man orka med det med???? Mitt hjärta blöder för er och alla nära anhöriga, vill inte ens tänka tanken färdigt om det skulle hända mig. Ledsen för er skull. Kramar på er
Pappa jag saknar dej jätte mycket.. men nu har du det bra... och Jan Och Andrea Lycka Till Med Haidi Lycka Till Med Er Framtid. hoppas vi ses snart..:)<3