Heidi Bergman

Fredag 14 december 2007

Dags för uppdatering. Bloggens huvudperson mår bra. Hon hostar fortfarande lite men antibiotikakuren har nog hjälpt henne ur det värsta. På tredje dagen av kuren fick hon plötsligt nässelutslag och på telefon ville varken sjukvårdsupplysningen eller jourcentralen avgöra om Heidi fick fortsätta med medicinen. Väl utrustade med dvd-spelare, böcker, pennor mm. tillbringade vi alltså en fredagskväll (typiskt) på barnakuten för att få frågan utredd. Nåväl, det tog bara tre timmar, småpotatis... Med hjälp av allergimedicin klarade sig Heidi i alla fall igenom den resterande veckan av kuren.

Annars var det rätt så lugnt på alla fronter. Den 18 november hade Heidi kallat Hemliga klubben till söndagsmöte. Prinsessorna Smilla, Moa, Heidi och Linnea hade mycket roligt.

Natten till den 6 december kom Nikolaus genom skorstenen för att lägga något gott i Heidis stövlar. Nu är det ju en tradition som jag fått med mig från Tyskland så Heidis dagiskompisar som fick höra en massa om Nikolaus tyckte att det var tråkigt att han inte kom och hälsade på de svenska barnen också.

När jag var barn var det mest frukt, nötter, choklad och godis som vi hittade i våra skor. Åt Heidi lämnade Nikolaus två paket. För det första kan vi inte låta bli att överraska henne, för det andra bryr Heidi sig inte så mycket om godis - 18 månader "fritt fram" har avdramatiserat godisparadiset. Så det blev (ännu) en Bratzdocka och fina skridskor. Som vanligt var det ljuvligt att sitta där och bevittna Heidis glädje, speciellt med tanke på vilken tyngd Nikolausdatumet har för oss. 6 december 2005, Heidis första MR och beskedet som för alltid skulle skilja våra liv i före och efter.

Så var det dags för Lucia igår. Och Heidis nästa MR. Tack vare Lucias tidiga morgonvanor hann vi med Luciafirandet på dagiset. Heidi hade tränat på sin vers i veckor. Det var en enorm grej för henne och väl framme gick det jätte bra att få det "anda ljuset att blinna..."

Med Lussebullarna i en plastpåse bar det sedan av till sjukhuset. Heidi fick ju varken äta eller dricka före narkosen. Som om det inte fanns några andra dagar i december. Ni kommer säkert ihåg att Heidi gick igenom sin första mycket komplicerade hjärnoperation den 13 december 2005. Kanske har hon fått Lucia som skyddshelgon?

Allt gick bra igår (nålen nämner vi inte längre...). Själva MR varade i 1 ½ timme, de tog bilder på både skallen och ryggen. Heidi vaknade redan när hon rullades till uppvaket så där kopplade de inte ens på någon syremätning eller puls. Tillbaka på 63:an åt hon lussebullarna. Äntligen mat!

Ingen kom för att tala om för oss att vi omedelbart ska läggas in på 62:an för att det har växt någon jätteknöl som måste skäras bort. Bra. Man vet ju aldrig... Cancer är en förslagen sjukdom. Så det kändes skönt att vi fick lämna sjukhuset och styra bilen hemåt igen.

Nu återstår några dagar av väntan. Tankarna maler. Vad ligger framför oss? Ytterligare tre lugna månader eller en ny början på helvetet? På tisdag kommer domen. Då håller läkarna tumörkonferens och någon gång sent på eftermiddagen är vi lovade ett telefonsamtal med svaret. Vid det laget kommer vi att sitta i startgroparna och på fyllda väskor för att ta oss söderut. Julmarknaden i Erfurt, inte att tala om släkten, väntar. Håll tummarna!