Heidi Bergman

Fredag 27 april 2007

På cellgiftsfronten händer det inte så mycket just nu. Inga nya lappar på champagneflaskan, tyvärr. Heidis vita klättrar tack och lov sakta uppåt och som vi hade hoppats på har hon hittills klarat sig undan en allvarlig infektion.

Vi går och ta prover varannan dag. Jobbigt men nödvändigt för att hålla koll på de undermåliga trombocyter och röda som tycks kunna slinta ner i det obefintliga när som helst. Heidis långfingrar är snart helt perforerade och varje gång vi ringer efter provresultaten väntar vi oss att bli kallade till sjukhuset för transfusion. Det är så vår vardag ser ut för tillfället samtidigt som det rullar på med dagis och jobb. Och så är det hjärtat som hoppar över ett par slag när telefonen ringer. Bara det inte står dagis i displayen. Rädslan att Heidi blöder hejdlöst för hon har slagit sig finns där hela tiden. Men vad ska vi göra? Inte kan vi sätta fotbojor på henne. Att leva är farligt, försöker vi lugna oss med. Så lätt det är att kläcka kloka ord. Att leva upp till det är en helt annan femma. Heidi har spring i benen och bristen på röda, någon ökad trötthet alltså, märks som vanligt inte av. Ta det försiktigt, ropar vi efter henne när hon susar i väg. Vad hjälper det, tror ni?

 

Klockan kvart över ett får jag reda på dagens värden. Transfusionen är nu ett faktum. Heidis Hb har sjunkit för varje prov och ligger nu på bara 76. Precis som det mesta i vår kropp är hemoglobinet mycket viktigt eftersom det transporterar syre från lungorna ut till kroppens celler och cellerna i sin tur använder syret i ämnesomsättningen vilket ger oss energi. Konstigt egentligen att Heidi är så pigg. I morgon får vi alltså infinna oss på favoritstället och tanka på lite. Vilken lördag...

Men vi har söndagen att se fram emot då våra vänner Helena och Johan från Göteborg ska hälsa på. För första gången får vi träffa dem med deras lilla tjej Linn som de har väntat på så länge och nyligen kommit hem med från Kina. Så himla, himla roligt det ska bli att träffa dem, tycker vi allihopa och Heidi kan knappt bärga sig. Med söndagen i huvudet ska nog den där dumma nålen bli lättare att stå ut med.