30 NOVEMBER 2006
Torsdag 30 november 2006
Förmiddag. Vad var det jag sa… Vi är trötta och hängiga. Heidi ligger helt utslagen i sin säng. Det gick nämligen inte vägen, Heidi blev dålig i natt och kräktes flera gånger tills hon till slut fick kortisonet och kroppen lugnade sig. Dessvärre går illamåendet inte över på en handvändning när det väl har flyttat in i kroppen. Vad synd det är om henne.
När ronden kom bad Heidis ansvarige läkare om ursäkt, försäkrade att Heidi absolut skulle få medicinerna i framtiden. Nåväl, då behöver vi alla fall inte tjata mer nästa gång, det är ju alltid något.
Ändå är jag ganska sur, vi visste det ju. Herregud! Heidi får hela 28 cellgiftsbehandlingar som ska slå ut denna rätt så elakartade cancer, grad III på den fyragradiga WHO-skalan. Oddsen för barn att överleva ett ependymom är 50:50 och de som klarar sig undan får ofta s.k. sena komplikationer… Som om ett par injektioner kortison skulle göra någon skillnad i det stora hela. Ibland får jag lust att bara ta min älskade tjej till världens finaste ställe, bränna alla pengar, leva glada livet för att sedan inte behöva finnas längre, för att slippa allt det onda…
Jag vet att det är en dum tanke, kanske skrämmer jag Jan och får inte lov att blogga detta för honom (det är nämligen så att jag skriver medan Jan godkänner; vi får se…). Men man måste ju ha sina drömmar, sin tillflykt.