10 - 18 JUNI 2006

Lördag 10 / söndag 11 juni 2006
Badsommaren (Heidis ord) har kommit! Fram med den stora lekpoolen. Med kompisen Matilda inviger Heidi badsäsongen. Nästa dag får Felix dela vattenglädjen med henne. Härligt! Som vanligt blir vi rent av lycksaliga över att se Heidi som trots sin svåra sjukdom tycks vara ett av världens lyckligaste barn. Och som vanligt är vi hela tiden efter henne med någonting. Solkräm och hatt är det senaste. Cellgifterna påverkar naturligtvis även huden, hämmar hudcellernas delning och därför är Heidis hud tunn och extra känslig. Ok, det hajar hon. Men måste man verkligen ha hatt i poolen? Värst vad vi föräldrar är jobbiga.
Och så kommer vi med penicillin två gånger om dagen. Heidi morrar. Med änglarnas tålamod försöker vi att få i henne medicinen samtidigt som mitt hot - att omedelbart sätta henne i bilen för att köra till sjukhuset så doktorn ska ge henne medicinen - dinglar över henne. Jag menar det. Hon vet det. Hon sväljer sin stolthet och medicinen. Vi står där med skeden och räknar: Ett, två, tre! Nästa tillfälle ska det räknas till fem, bestämmer Heidi. Och så kommer det: Gången därpå tar Heidi kommandot. Det är hon som ska räkna. Och det gör hon: ”…fem, sex, sju, nio, elva, sexton, nio, tio, elva, fjorton, tio, elva, tolv, sexton…” Listigt eller oskyldigt? Överlevnadsinstinkt, antagligen. Kommer den tillgodo i kampen mot cancern? Om vi bara visste.

Måndag 12 juni 2006
Heidi är på dagis och på eftermiddagen tar vi en tur till perukaffären i Malmö för att titta på låtsashår. Heidi ser fram emot det. Håret har trillat av nästan helt de senaste veckorna. På dagis berättade fröken Lotta om en samling där barnen fick säga vad de skulle köpa i en affär när de fick pengar. Heids svar var enkelt: Hår!
När frisören förtrollar hennes huvud med en häftig blond hårprakt strålar Heidi mot sin spegelbild. Oj vad annorlunda hon ser ut! Kinderna är plötsligt runda igen! Vilken skillnad. Japp, sånt hår ska hon ha och hej då. I Folkets Park väntar ju de utlovade karusellerna.

Onsdag 14 juni 2006
Tillsammans med sjuksköterskan Ewa från 64:an träffar vi psykologen Ingrid för att diskutera Heidis kopiösa kamp mot nålarna. Vi är oroliga att de permanenta övergreppen kan skada vår tjej. Ingrid lyckas att lugna oss. Heidi är ju mycket medveten om den onda knöl hon hade i sitt huvudet. Hon vet att medicinerna som kommer via nålen ska göra henne frisk. Övergreppen sker ju i ett konkret syfte, har en även för Heidi greppbar mening. Därför behöver vi nog inte frukta att det ska uppstå en massa konstigheter i hennes själ. Att Heidi skriker och sparkar är helt enkelt hennes sätt att uttrycka sin rädsla och sin protest. Sitta stilla och i tysthet härda ut – nej, så fungerar inte hon. Inget paket och ingen överraskningslåda kan ändra något på det. Så, kära mamma och pappa – det är bara att ta efter Heidi: När nålen väl sitter är det jobbiga ett minne blott och livet fortsätter som om ingenting har hänt.
Sjuksköterskan Ewa föreslår att vi hoppar över att bedöva med emlaplåster helt och hållet. De ska testa att kyla porten med is istället. Utsikten att få slippa ”emla” är underbar. Nu är det inte vi som står för detta övergrepp. Det är vi mer än glada över. Dessutom har det känts riktigt fel att det sker kämpiga saker även här i hemmamiljön, i Heidis älskade tv-soffa, hennes favoritplats. Någon fristad måste hon bara få ha.

Fredag 16 juni 2006
Dagen börjar med ett jobbigt stick i fingret men blir bättre när Heidi får vara på dagis igen. På eftermiddagen hämtar vi peruken. Nästan Heidis hårfärg och till och med slingor, precis som hon hade förr. Hemma sätter Heidi på peruken, melodifestivalen och - inte att glömma -bordsfläkten. Fram med mikrofonen och så försvinner Heidi i Carolas evighet medan fläkten gör ett lysande jobb med det långa fina håret. Vår lilla stjärna…

Nytt hår, Carola och fläkten 16/6-2006

Sjunga som Carola, 16/6-2006

Lördag 17 / söndag 18 juni 2006

Helgen bjuder på bad, lek och skoj med Felix och Linnea. Naturligtvis måste hon visa upp sitt häftiga låtsashår för kompisarna. På söndag förmiddag åker vi till sjukhuset för att ta ytterligare ett blodprov. Veckans värden var inte bra och frågan är nu om den för morgondagen planerade behandlingen kan bli av. Men nej, alla värden, Hb och vita och i synnerhet trombocyter och neutrofila är rätt dåliga och tillåter inte några cellgifter just nu. Heidi behöver nog en till vecka för att återhämta sig. För en gångs skull är vi inte direkt ledsna. ”2:an” är en lång och påfrestande behandling och troligtvis hade vi knappt hunnit hem till Midsommarfirandet. Heidi älskar den stora festen i parken och nu får hon vara där, så klart!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback