Heidi Bergman

Heidi var på sin 19:e cellgiftsbehandling i tisdags. En behandling där man dragit in på en del av skjöldroppet vilket förde med sig att vi fick åka hem på kvällen. Det känns så mycket lättare att kliva ur sängen en sådan morgon när man vet att man får ligga där igen till natten.

Heidi var verkligen tapper när nålen sattes i porten. Det måste varit den bästa nålsättningen någonsin. Hon var rädd och skrek när otäckingen till nålen närmade sig hennes kropp men det rent fysiska motståndet var ganska litet. Mer kan vår gumma nog inte ge. Dagen innan hade hon talat om för oss att hon ska försöka. Och hon kämpade verkligen. Men duktig, nej, duktig var hon inte, föll hennes hårda dom strax efter det värsta var över. Nåväl, vi tyckte det i alla fall så nu får hon den utlovade dockan Dora. Men inte på en gång, nej - Heidi har valt att jultomten ska komma med den.

På natten efter cellgifterna mådde hon illa trots förebyggande ”må-bra-medicin” och kortison. Hon tömde magen ordentligt men sov sedan ganska lugnt vidare för att vara pigg och redo för dagen några timmar senare.

Heidi ville till dagis, förstås. Som många gånger tidigare hade vi väldigt svårt att bedöma hur det verkligen stod till med henne eftersom hon aldrig talar om för någon om något är på tok. Heidis motstånd är tufft när det gäller att svälja mediciner. Att få i henne en tablett mot illamåendet var alltså inte att tänka på. Efter en tuff behandlingsdag kände vi inte alls för att tvinga henne. Hon klarade dagen och åt till och med en ordentlig portion mat på dagis. Men annars smakar det inte alls för tillfället. Godis eller glass vill hon absolut inte veta av och till middagarna provsmakar hon sig genom ett antal olika rätter utan att någonting vill passa de cellgiftsförvridna smaklökarna.

Vi har haft en ovanligt full brevlåda de senaste dagarna. Tack snälla ni alla som skickat hälsningar och paket till Heidi! Vi slipper numera att sortera posthögen, Heidi har stenkoll på vem som ska få breven. Så bortskämd hon är! Helt i sin ordning, tycker vi, det får hon vara.

Nu ska vi förhoppningsvis få det lugnt över helgerna. Det blir ett par blodprover men annars är vi fast beslutna att sky sjukvården. Fast jag får erkänna att jag bär på en del noja dessa dagar över att det ska hända något just till helgerna. Men, men, det ska nog gå vägen...