22 - 29 AUGUSTI 2006
Läget är stabilt nu och Heidi går på dagis några timmar om dagen. Dagisbesöken gör henne som vanligt riktigt gott! Hon blir så glad och full av liv när hon får gå till barnen och fröknarna.
Fredag 25 - söndag 27 augusti 2006
Dagarna med besöket går fort. Vi gör en utflykt till Mölle och Heidi är fascinerad av fyren och utsikten över havet. Så underbart, utropar hon på sitt lillgamla sätt. Nästbäst är alla björnbären och hela gänget gör sin insats för att få tag på de första mogna frukterna åt Heidi. 
På lördagen är Heidi bjuden på kalas till granntjejen Cornelia. Hon gör sig fin och bär en stor rosett i sitt låtsashår. Hela hennes ansikte strålar av lycka när hon kommer hem.
På söndagen åker Regina och Jürgen hem igen, Heidi leker några timmar med Felix och vi packar väskorna inför nästa behandling. Fredagens värden var tillräckligt bra så vi håller schemat den här gången.
Måndag 28 / tisdag 29 augusti 2006
Hörseltest igen. Stora tjejen Heidi förklarar planen för pappa: Hon ska gå in själv i dag medan han ska stanna i väntrummet. Det är så himla roligt när hon bestämmer saker. Och så säger hon det på ett sätt som om ingen annan hade något att säga om det!
På 64:an blir det som vanligt. Det är jobbigt att sätta nålen, Heidi sjunker ihop men är allmänt på hyfsat humör och tillbringar eftermiddagen på Lekterapin. Det går tungt med maten och det lilla som går ner är tyvärr till ingen vidare nytta: På kvällen kräks Heidi våldsamt tills magen är helt tom.
Natten blir lugn men det är en blek och illamående Heidi som vaknar nästa morgon. Så här verkar det bli nu framöver. Kroppen är helt enkelt så pass medfaren att behandlingarna blir allt mer påfrestande. Medicinerna mot illamåendet tar inte lika bra som i början. Med fasa undrar vi hur det ska gå längre fram. Men, men… det får vara en dag i taget. Nuet är tillräckligt jobbigt. Vi har inte råd att lasta på oss bekymret över morgondagen också.
Hela förmiddagen mår Heidi illa. Hon längtar hem. Bara för en liten stund kommer hon ur sängen då hon hör Lekterapins tjejer sjunga ute på korridoren. De brukar ha med sig en liten husvagn full med mjukisdjur och sagofigurer som de sjunger sånger om. De är så duktiga.
När nålen är borta kommer Heidis livsglädje sakta tillbaka. Med orden ”Jag vill ha fiskpinnar när vi kommer hem,” nobbar hon lunchen på sjukhuset. Hemma äter hon sedan nästan fyra pinnar och två stora bitar vattenmelon. Hon badar, leker och kollar på film, somnar tidigt, fullständigt slut.
Hej Andrea, Heidi och alla.
Jag gick igenom mina mäjl, eftersom jag varit mamma-ledig var det många.
Där fanns adressen till eran blogg.
Med detta vill jag delge er mitt och familjens medlidande över det inträffade och glädje över att Heidi har klarat det, att det verkar vara stabilt, och kanske på bättringsvägen?
Vi alla här hoppas på att allt fortsätter i rätt riktning!
Hälsningar Martin Berntsson med familj.
Ps skicka gärna ett kort mäjl när (om) du jobbar igen, en tyska-session behövs. DS