Heidi Bergman

I SPORTJOURNALISTIKENS VÄRLD använder vi ofta ordet hjälte. Ordet brukar förknippas med viljestyrka, mod och handlingskraft. Carolina Klüft besitter de egenskaperna. Peter Forsberg likaså. Och Zlatan inte minst. Tre svenska idrottsprofiler som är hela landets hjältar vid speciella tillfällen.
Men det finns stunder när jag ifrågasätter vårt omdöme. För vad har de att förlora? En guldmedalj. Ett sponsorkontrakt. En hockeymatch. Insatserna är alldels för futtiga. När en idrottsman förlorat en match kan han, eller hon, sparka i en vägg, gråta en skvätt, ligga sömnlös en natt och sen går livet vidare. För Evelina är det annorlunda. För henne handlar det om liv eller död.

Jag träffade henne förra sommaren på tåget mellan Alvesta och Stockholm. En brunhårig kalmartjej någonstans mellan elva och tretton som redan har gått ett antal tuffa matcher. Nu skulle hon upp till huvudstaden med sin mamma för att återigen möta en av världens hårdaste motståndare. En motståndare som Evelina besegrat ett par gånger med som alltid verkar komma tillbaka. Som vägra ge upp. Vi kan kalla honom "C".

Evelina känner sin antagonist väldigt väl vid det här laget. Deras första möte var redan i unga år och nu kan de varandras styrkor och svagheter. "C" är otroligt uthållig, lömsk och kör med en hel del fula trick. Ena veckan dyker han upp i axeln och ett år senare så siktar han mot ett revben. Evelinas chans är att kämpa. Att vara positiv och att få stort stöd av sin familj. Då har hon en bra chans att vinna. Det har hon visat förut.
I förra veckan pratade jag med Evelinas mamma. Hon berättade att fighten pågår än. Att Evelina fått en del stryk men bitit tillbaka bra. Hon hoppades att det här skulle vara den sista matchen. Att Evelina skulle knocka "C" och sen kunna lägga av som mästare. Få leva ett vanligt liv utan alla "träningsläger" på olika sjukhus.

Jag har följt många stora mästerskap genom åren. Sörjt när svenska idrottsstjärnor missat medaljchanser i OS eller VM trots åratal av slit. Och jublat när det gått vägen för att sedan stå och smågråta när jag hört "Du gamla du fria". Men är det någon match jag önskar att en svensk ska vinna är det Evelinas match mot "C".

Hennes kamp pågår i det tysta. Utan sponsorpengar, fans och tv-kameror. Det är Evelinas egen match. Och den är den allra svåraste.

Evelina och alla andra barn som kämpar mot svåra sjukdomar är värda vår beundran varje dag, alla dagar. Det är de som är de riktiga hjältarna.

Heja Evelina - vi ses efter matchen.

Källa: Jihde, Peter (2008), "Vem är egentligen en hjälte?" BARN & CANCER, 5, 24.

Heidi tar verkligen vara på tiden med oss så något nytt inlägg vill det inte bli... Utan skola är det dessutom som vanligt med Heidis energi: Vi lyckas inte ta slut på den. Klockan är över nio och hon sitter här med oss och ritar i sin dagbok. Några tecken på trötthet syns det inte än så länge.

Just nu är Heidi lite upptagen på sitt håll så det blir några rader i alla fall. Dagens berättelse får väl börja med att Heidi har varit super, super duktig, speciellt vid första sittningen i måndags. Efter resan, en kort stund i husvagnen och en inspektion av campingplatsens lekplats åkte vi till sjukhuset för inskrivning. Vi träffade en massa snällt folk där på avdelningen 95 B, alla mycket måna om hur vi hade det osv. En trevlig doktor med ovanligt mycket tid undersökte Heidi och lyssnade på alla sex verser av "Har ni sett hur trollen dansar" två gånger.



Klockan tre skulle vi vara på Svedbergs Laboratoriet men eftersom de hade haft problem med anläggningen skulle vi komma en timme senare. Sedan blev det ändå två timmar på väntrummet. Strax före sex blev det äntligen Heidis tur och med tanke på klockslaget, statusen i Heidis mage osv. undrade vi lite smått oroliga hur det skulle gå. Men det gick, det gick på ett sätt som vi aldrig skulle ha trott Heidi var kapabel till. Hon satt där fastspänd i bilstolen med bettskenan i munnen, huvudet helt låst i metallskenor och en hårt åtsittande plastmössa medan personalen gjorde en massa röntgenbilder och inställningar och så lite fler inställningar och lite fler röntgenbilder... Saliven rann och Heidi måste ha haft en miljon myror i brallorna men hon satt fullständigt stilla i en hel timme.



Protongänget fick inte bara alla inställningarna gjorda utan även den första strålningen. Vi undrade hela tiden när det skulle brista och Heidi skulle visa oss tummen ner, det avtalade tecknet när hon inte orkade mer. Men hon orkade. Vilken liten hjälte! Ni som har tidskriften "Barn och Cancer" - har ni läst Peter Jihdes artikel där på sista sidan? Om vilka som egentligen är de riktiga hjältarna? Det var så mitt i prick och så vackert skrivet att jag skulle vilja scanna in artikeln och blogga den här (får se om det går för sig) för alla andra också.

Nåväl, andra dagen trodde vi att Heidi skulle vara lite tvehågsen inför strålningen men hon var glad som en lärka och hoppade utan tvekan upp i stolen igen. Den här gången gick proceduren betydligt fortare. Allt var fixat på 20, 25 minuter. Resten av dagen tillbringade vi på Uppsalas äventyrsbad som ligger alldeles intill campingplatsen. Rutschbanan om och om igen, hej och hå.

Heidi mår fint och verkar fullständigt opåverkad av strålningen, ingen trötthet, inget illamående. Idag var vi på sjukhuset för stick i fingret. Förhoppningsvis inverkar strålningen inte heller på Heidis blod.

På morgondagens program står det strålning nr. 4 och äventyrsbadet igen. På fredag väntar veckans sista sittning och sedan flyg hemåt.

Tack för alla tummar, hälsningar och kramar både via blogg och mail! Vi önskade att vi skulle ha tid att gå in lite närmare på dem...