Heidi Bergman

Hemma igen. Ja, Helene, du har alldeles rätt, det börjar dra ihop sig.

I onsdags meddelades vi att operationen ska bli av redan på måndag. Planen att ta vara på sommarvärmen ända till på lördag gick upp i rök när vi dessutom fick reda på att narkosläkaren behövde träffa Heidi så snart som igår förmiddag. Det fanns ingen väg att göra det på söndag, på inskrivningsdagen alltså. Så det var bara att packa ihop och dra söderut igen. Tråkigt, tyckte vi och var åter igen lite sura över sjukvården. Det verkar råda en förfärlig brist på personal och medel och det känns beklämmande att man ska vara glad att få vård överhuvudtaget. Någon större patientvänlighet finns det inte mycket utrymme för när läkarna är så pressade. Efter mötet med narkosläkaren visade det sig nämligen att Heidi även skulle träffa en av 62:ans läkare. Den halvtimme som vi skulle varit inne igår blev då förstås två... Usch, vad vi är trötta på att sitta och vänta.

Vi hade i alla fall mycket fina dagar vid Vänern. Vilket väder! Vattnet blev riktigt varmt och Heidi badade hur mycket som helst.

Under flera dagar hade vi ett trevligt par med fyra små pigga, lurviga hundar till granne och Heidi var fullständigt uppslukad av dem. Hon stod där och klappade och pratade och hjälpte till att borsta skräp ur den långa pälsen och dessutom fick hon det stora förtroendet att gå på små promenader. Hon var jätte lycklig och hur stolt som helst.

En natt sov kusinen Elin hos oss och sista natten sov Heidi över hos kusinerna i deras sommarstuga vid Vänern. På det viset gick en dröm i uppfyllelse som hon hade pratat om sedan kusinerna var hos oss. En lycklig Heidi medan vi satt och längtade efter henne. Nåväl...

Från och med imorgon är det alltså sjukhus igen som gäller. Eftersom avdelningsläkaren träffade Heidi redan igår behöver vi i alla fall inte komma till 62:an förrän klockan sex. Det kommer inte att hända så mycket men nålen ska ju in i porten. Tanken tar emot. Heidi blir allt starkare och vi är ganska säkra att hon kommer att göra motstånd. Förhoppningsvis kan vi övertala någon van "64:a" att hjälpa till. Det är många tankar som snurrar och det finns inte mycket utrymme för annat i våra huvuden.

Det kommer att bli en tidig måndag morgon som börjar med MR av huvudet och ryggen. Det tar ca en och en halv timme. Heidi kommer att hållas sövd under tiden som kirurgen tittar på bilderna och sedan dras operationen igång. Vi har som vanligt inte minsta aning hur länge alltihop kommer att ta. Allt narkosläkaren kunde säga var att det blir en lång dag. Fast vi har varit med så länge nu och detta är tredje gången Heidi ska opereras i hjärnan känns allt väldigt overkligt och tungt.

Som tur är ingav oss läkaren Tove som vi pratade med igår nytt hopp. På min fråga om vi framöver kommer att jaga tumörer år efter år svarade hon att det absolut inte behöver vara så. Enligt henne finns det en god chans att Heidi övervinner cancern.  Allt som behövs (om det bara vore så enkelt som det låter...) är att få grepp om tumören, dvs. att hela tumören och lite till kan opereras bort, just för att det inte ska finnas minsta lilla cell kvar som på nytt kan föröka sig och bli till en ny tumör.

Även om Heidis tumör sitter långt inne i huvudet ligger den hyfsat gynnsamt eftersom det där finns en viss marginal, dvs. det finns vävnad som kan tas bort utan allt för stor påverkan (tolkningsfråga; jag orkade inte fråga vad exakt det är för vävnad, dvs. vilken bit av Heidi man behöver sno en del av för att hon ska slippa cancern...). Tumörens läge är alltså en mycket avgörande faktor eftersom det är av största vikt att få ut hela tumören och som sagt, lite frisk vävnad därtill.

Så där ja, "ni där ute". Håll nu tummarna att Heidi klarar av operationen utan komplikationer och att varenda cancercell kommer att skäras bort. Övriga lediga tummar kan ni hålla att Heidi återhämtar sig snabbt så att vi snart är hemma igen. Även på det planet vet vi förstås ingenting. Det kan bli någon vecka eller flera månader. Låt oss säga att det blir någon vecka...