Heidi Bergman

Livet rullar på här hos oss och vi har det bra. I slutet av oktober var vi på familjedag på Grand Hotel i Helsingborg. Tillsammans med Barncancerföreningen bjöd hotellet på ett helt dygn med olika förströelser för både barn och föräldrar. Där var fotbollsstjärnan Henke och sångerskan Emilia och det blev skattjakt och vinprovning. Vi bodde på ett stort tvådelat, gammaldags inrett rum så Heidi fick sin egen prinsesskammare - väldigt spännande!

Strax därpå bar det av till Weissenhäuser Strand. Äventyrsbadet var förstås mitt i prick för vår lilla badgumma, vild och tokig i vatten som hon är. Om och om igen drog hon Jan till trapporna till den gigantiska, 156 m långa rutschkanan. Hela dagarna på badhuset - så himla häftigt, tyckte Heidi. Det var inte helt lätt att packa väskorna för att åka hem och våra bedyrningar att vi skulle komma tillbaka en annan gång var inte värda mycket... Men dit ska vi igen, absolut.

Som sagt, vi planerar för fullt. Inte på ett hysteriskt sätt men kanske dock lite mer intensivt än vi skulle ha gjort om inte hotet fanns så nära hela tiden. 50:50 - det är oddsen. Hur vi än vrider och vänder på saken, hur mycket vi än intalar oss att livet är nyckfullt även för alla andra så är hotet med sin styrka av hela 50 procent ytterst verkligt för oss.
Men visst - det är 50 procent också på den andra sidan, den lyckliga. Ibland målar jag upp en bild för Jan och mig om Heidi när hon är mitt i tonåren, fin och klok och full av liv. Och så berättar jag för honom hur vi kommer att sitta där och snacka om den tid då vi var så rädda för att vi ännu inte visste att hon ju skulle leva. Jag kommer att tjata dagarna i ände. Kommer du ihåg hur jobbigt det var? Minns du vilken kraft det tog att hålla nere alla farhågor, hur svårt det kändes att bara leva för stunden? Så mycket enklare tillvaron hade varit om vi bara hade vetat då att hon kom att klara sig...