Heidi Bergman

Klockan är fyra den här eftermiddagen. Vi har precis återvänt till sjukhuset från några timmars permission. Skönt att vara hemma. Heidi mår bra. Hon är mest påverkad av att ha den där dumma nålen i sin port. Med höger armen obrukbar är ingenting riktigt kul.

Läkarna pratar om att eventuellt avbryta antibiotikabehandlingen efter fem dygn om inte blododlingen har visat något. Än så länge syns det i alla fall inget och det är nog ganska osannolikt att Heidi har någon allvarlig bakteriell infektion. Någon feber har hon inte haft sedan natten till lördag men hennes vita är dåliga och hennes neutrofila obefintliga. Frågan är om de på bara några dagar kan kravla sig upp till det värde som man vill ha dem på inför den tuffa cisplatinkuren. Detta är i alla fall vad vi hoppas på för att kunna lägga den sista behandlingen bakom oss i direkt anslutning till nuvarande eländet. Vi får väl se...

Heidi busar och skrattar med pappa. Snart ska sjuksköterskan koppla på infusionen. Om någon timme kan vi åter köra hem och laga lite middag. Det gör oss så gott att vara hemma. Men visst känns det lite märkligt att vända på timglaset varje gång man klivit in i sitt hus för att sedan hela tiden hålla koll på hur sanden oförtrutet rinner genom den smala öppningen tills det är dags igen att hoppa in i bilen...