16 MAJ 2007
Tack för kommentarerna, för stödet! En enda mening och så förstår ni så väl...
Tiden har susat iväg sedan senaste inlägget. I lördags gick Heidis efterlängtade barnkalas av stapeln. I flera dagar hade vi pysslat och fixat och grejat och Heidi var helnöjd med både förberedelserna och festen. "Jag saknar dem redan", sa hon precis efter alla hade gått hem.
I förrgår var det redan dags för nästa behandling, 27:an. Nål och sånt var inget kul men det behöver vi nog knappast skriva om längre. Det sköna var att vi skulle få komma hem samma kväll. Det gav Heidi lite extra drivkraft och för första gången sedan månader orkade hon gå till lekterapin. Heidi visste också att väl hemma skulle
mormor med sambo Horst vänta, nyanlända från Tyskland, med ännu fler födelsedagspresenter och massor med goda Bratwürste. Det är så att jag är född i Tysklands Bratwurst-paradis Thüringen och Heidi bara älskar dessa lite speciella korvar, absolut inte att förväxla med dem som man hittar i ICA:s disk under samma namn. Mormor och Horst hade varit och köpt en kylbox till bilen och specialtransporterade alltså 50 av Heidis lyxkorvar ända till Staffanstorp. Galet, eller hur?Mot kvällen mådde Heidi dåligt och när vi kom hem från sjukhuset kräktes hon våldsamt, trippelkombinationen "må-bra-mediciner" till trots. Stackars liten. Ändå ville hon att Jan skulle tända grillen och tre kvart senare mumsade Heidi på Bratwurst, åt en och en halv, inklusive bulle. Ungefär den mängd som jag också blir mätt på. Sedan fick hon en lugn och kräkfri natt.
Gårdagen var lite tung, inget smakade, nätt och jämnt att vatten ville gå ner. Även i dag var Heidi ganska seg. Hon låg i soffan betydligt oftare än hon brukar. Hela tiden vilade min hand på hennes panna. Hon var helt klart lite varm. Bara hon inte får hög feber nu. Tanken på ännu fler dagar på sjukhuset får oss att rusa. Vi VILL inte vara där mer. Denna eviga osäkerhet! Så himla trötta vi är på den. Usch, jag skulle vilja svära iväg den eländiga rädslan.
Då och då gick Heidi ut i trädgården för att kolla hur långt snickeriet på hennes nya häftiga lekplats framskridit. Heidi har nämligen fått en helt fantastisk klätterställning, en s.k. Jungle Gym. Tack, gammmalfaster Inga-Maj! Heidis glädje är obeskrivlig. På fotot ser vi den första åkturen på rutschkanan. Pappa fick hänga på den mitt i allt byggande, förstås. Tålamod är sannerligen inte vår dotters främsta egenskap.
På eftermiddagen sov Heidi i flera timmar. Febern höll sig under 38 men frågan är långt ifrån avgjord: Var är vi i natt?
Hejsan! Jag har läst på Heidis sida ett tag och måste säga att jag känner med er! Själv känner jag Matilda som också bor i staffanstorp, ni vet säkert vem hon är och hon kämpar och kämpar! Hoppas att Heidi kan få vara utan den höga febern och därmed sjukhuset! Håller tummarna! Kramar till er
Åh, så härligt att kalaset blev av - och vad fint med den nya lekplatsen. Hoppas Heidi mår bättre nu o att febern håller sig undan och inte kryper över 38,5.
Vi hänger med på bloggen o hejar på avstånd.
Kram,
Anna
Åh, vilket härligt liv Heidi har!
Fullt av kärlek, lek, glädje,mening o styrka.....hon lever fullt ut varje dag.
Ingen kan önska sig mera....
Wilhelm Mogerg skrev : "Ta vara på ditt liv,
för nu är det
din stund på jorden"
Det gör Heidi!
Kramar
Hej på er hela familjen,
Kul med kalas och snacka om att du är en baddare på att äta bratwurst!
Nu har ni bara en behandling kvar! Jag kommer ihåg hur vi kände oss. Otroligt skönt och en befrielse men samtidigt kändes det som att stå vid en avgrund. Att hoppa ut för ett stup utan skyddsnät. Kommer ihåg Dr Lars Hjort - han kramade om mig och sa "nu är det wait and see". Vi håller tummarna nu för att lilla Heidi skall slippa gå igenom mer operationer och behandlingar. Vi hoppas att den långa behandlingen har utrotat alla de elaka cellerna och att hon skall bli frisk!
Många kramar från Anna (Gustavs mamma)