10 OKTOBER 2006
Tisdag 10 oktober 2006
Hemma igen! I lördags låg det värde som ska vara under 0,2 på 0,14 någon timme innan det var läggdags för Heidi så vi hann åka hem på kvällen! Oh vad vi var glada. Fem dagar, om ni bara visste hur jobbigt, segt och tråkigt det är på sjukhuset. Fy… Timmarna kryper i slow motion och man får ont i huvudet av all väntan. Heidi liknar en gammal gumma när nålen sitter i porten, mår dåligt, orkar inte mycket, vill bara hem. Hennes humör når bottennivå. Frågar hon efter saker eller mat som vi inte har med oss och inte kan fixa fram på nolltid blir hon förfärligt ledsen. Det finns bara inte mycket positivt med dessa dagar med undantag av att den dumma cancern förhoppningsvis får ordentligt på smällen.
På avdelningen möter man denna enorma koncentration av drabbade barn, från småtting till tonåring, alla mitt i sitt livs värsta fight… Alla gisslan till denna satans cancer, alla fast i detta satans helvete. Man påverkas vare sig man vill eller ej, blir mycket ledsen.
Så det bästa som finns i våra liv nuförtiden är att komma hem, leva livet utanför sjukhusmurarna så begränsat det än är. Klockan nio på söndag morgon var Heidi redo för gympan. På eftermiddagen gick hela familjen en andra gång på Cirkus Skratt och ännu en gång hade vi faktiskt riktigt roligt. Förra helgen fick pappa, handplockad av clownen, medverka i manegen. Det var kul! För oss som fick titta på - om inte annat.
Tyvärr har Heidi det rätt tufft just nu. Behandlingen har förvridit smaken totalt och gett en rad andra obehagliga biverkningar. Hon vill inte äta eller dricka men hon måste ju åtminstone få i sig vätska. Så det blir förfärligt mycket tjat. Och så ser man hennes lilla plågade ansikte, hennes vädjande ögon. Vill inget annat än att sluta tjata, krama henne. Istället fortsätter man: drick, snälla du. Men ingenting vill gå ner, det gör ont i munnen. Heidi klagar över smärtande ben, hon sover oroligt, ligger vaken fram mot gryningen. Kanske i timmar. Det är så himla, himla tufft.
Heidi har längtat mycket efter sitt dagis så hon tog första passet redan igår. Och på eftermiddagen tog pappa henne äntligen till affären för att fixa present och blommor till mamma. Som hon har väntat. Kollat lövens färg och ekollonens mognadsgrad i månader nu för att se hur långt det är kvar till hösten när mamma fyller år. Vår lilla tjej…