3 - 11 NOVEMBER 2006
Fredag 3 november 2006
Resten av torsdagen var seg, vår gumma mådde inget vidare, var trött och medtagen, låg kvar i sängen hela tiden. Natten gick över förväntan bra, bättre än på länge, säkert tack vare den extra medicinen. På eftermiddagen var de 48 timmarna cellgiftsinfusion över och det återstod ett dygn sköljdropp. Det fick vi i ryggsäcken och stack på utflykt ner till stan. Vi satt på en bänk och kollade på trafiken förbi järnvägsstationen. Tja, det finns olika definitioner på utflykt.
Lördag 4 november 2006
På förmiddagen satte vi Heidi i vagnen igen och tog en promenad. Heidi mådde illa strax före den nya omgången ”må-bra-medicin” men annars gick det uppåt. Hon visste att alla nätter var avklarade och började bli lite piggare. När vi satt och åt frukost, det var fortfarande sex timmar kvar till utskrivningen, sa hon helt plötsligt: ”Jag måste berätta något för er. I dag tänker jag inte bli ledsen när de tar nålen.” Så tittade vi upp. Heidi tvekade. ”Inte sååå ledsen, i alla fall. Bara lite...”
Vi blev verkligen mållösa. Rörda. Då går hon och funderar, försöker peppa upp sig själv att vara stark. Det är moment av det här slaget som visar vilken tankevärld Heidi lever i, hur tufft hon stundtals har det. Och vi blir ledsna över att hon måste ha det på det viset. Ibland är det så svårt att vara klok och förståndig, att hela tiden acceptera saker och ting som de är.
Nåväl… Nålen togs under viss protest men det gick faktiskt ganska bra. Och så åkte vi hem, avslöjade för Heidi att vi snart skulle på Robbans och Marlenes Halloweenfest och lät livet bortom sjukhusväggarna leka.
Söndag 5 november – lördag 11 november 2006
På söndag lekte Heidi med Smilla och på måndag bar det till dagis igen. Ofta frågar Heidi på kvällarna: Ska vi till sjukhuset i morgon? Får jag gå på dagis? Ska vi till Marita (stick i fingret på labbet i Staffanstorp)?
På sistone har det av någon för oss oförklarlig anledning varit riktigt jobbigt igen att ta blodproverna. Men i tisdags var det plötsligt inga problem och i fredags gick det hyfsat också. Tack till er på labbet - Marita, Anki, Elsie m.fl. - för all tid och energi ni lägger ner på Heidi! Ni är toppen.
Resten av torsdagen var seg, vår gumma mådde inget vidare, var trött och medtagen, låg kvar i sängen hela tiden. Natten gick över förväntan bra, bättre än på länge, säkert tack vare den extra medicinen. På eftermiddagen var de 48 timmarna cellgiftsinfusion över och det återstod ett dygn sköljdropp. Det fick vi i ryggsäcken och stack på utflykt ner till stan. Vi satt på en bänk och kollade på trafiken förbi järnvägsstationen. Tja, det finns olika definitioner på utflykt.
Lördag 4 november 2006
På förmiddagen satte vi Heidi i vagnen igen och tog en promenad. Heidi mådde illa strax före den nya omgången ”må-bra-medicin” men annars gick det uppåt. Hon visste att alla nätter var avklarade och började bli lite piggare. När vi satt och åt frukost, det var fortfarande sex timmar kvar till utskrivningen, sa hon helt plötsligt: ”Jag måste berätta något för er. I dag tänker jag inte bli ledsen när de tar nålen.” Så tittade vi upp. Heidi tvekade. ”Inte sååå ledsen, i alla fall. Bara lite...”
Vi blev verkligen mållösa. Rörda. Då går hon och funderar, försöker peppa upp sig själv att vara stark. Det är moment av det här slaget som visar vilken tankevärld Heidi lever i, hur tufft hon stundtals har det. Och vi blir ledsna över att hon måste ha det på det viset. Ibland är det så svårt att vara klok och förståndig, att hela tiden acceptera saker och ting som de är.
Nåväl… Nålen togs under viss protest men det gick faktiskt ganska bra. Och så åkte vi hem, avslöjade för Heidi att vi snart skulle på Robbans och Marlenes Halloweenfest och lät livet bortom sjukhusväggarna leka.
Söndag 5 november – lördag 11 november 2006
På söndag lekte Heidi med Smilla och på måndag bar det till dagis igen. Ofta frågar Heidi på kvällarna: Ska vi till sjukhuset i morgon? Får jag gå på dagis? Ska vi till Marita (stick i fingret på labbet i Staffanstorp)?
På sistone har det av någon för oss oförklarlig anledning varit riktigt jobbigt igen att ta blodproverna. Men i tisdags var det plötsligt inga problem och i fredags gick det hyfsat också. Tack till er på labbet - Marita, Anki, Elsie m.fl. - för all tid och energi ni lägger ner på Heidi! Ni är toppen.
Annars har vi haft en ganska vanlig hemmavecka. Heidi är fortfarande lite förkyld men fortsätter att klara sig undan det värsta trots sitt emellanåt nästan obefintliga immunförsvar. Det är nästan lite underligt. Vi har kommit in en bit i november och Heidi kan fortfarande gå på sitt älskade dagis – fenomenalt!
Kommentarer
Trackback