Heidi Bergman

Idag skulle a) Jan fylla år och b) Heidis behandling nr. 24 börja. Och gissa vad som händer? Jo då, Jan fyller år, det gick vägen. Men resten blir strul. Strul som redan igår började med att det inte fanns några resultat på Heidis blodprov förrän klockan halv fyra. På en akutremiss. Det är så kass när vi går och väntar på besked om behandlingen ska bli av. Frågorna snurrar. Hade provet slarvats bort? Fick vi ta en efter dagis rätt så trött Heidi till Lund för att ta ett nytt stick? Nej, till slut kom värdena. De 6,6 i vita och 5,1 i neutrofila verkade skumma. För bra helt enkelt för att komma från en kropp som behandlas med cellgifter. Alltså snarare ett tecken på en annalkande bakterieinfektion. Och så kommer den - först oron och sedan febern. Vi behöver inte åka in på natten men på morgonen har Heidi 38,8.

På sjukhuset blir det en allmän undersökning - Heidi är snuvig men annars är det inget fel på henne. Sedan lungröntgen. Och den vanliga biverkningen: väntan. Lungorna är ok. Lisa sätter nålen, det är jobbigt men går hyfsat. En blododling påbörjas. Heidis vita och neutrofila har fördubblats sedan i går. Febern håller sig dock hela tiden under 38,5 och Heidi är förhållandevis pigg.

För att spara tid startar man fördroppet fast det inte är bestämt ännu om det blir cellgifter eller antibiotika.

Klockan är sex. Heidi är jättetrött men gillar sång och bus så vi går ner till ljusgården för att kolla på en clownshow. Tillbaka på avdelningen väntar cellgifterna på Heidi. Oj, det hade vi inte väntat oss men doktor Jesper var bergsäker: inga antibiotika, behandlingen ska gå igång. Och så börjar alltså 48 timmars cisplatinhelvete, den tuffaste kuren av de fyra olika som Heidi har i sitt behandlingsprogram.