Heidi Bergman

Onsdag 17 januari 2007
I dag var Heidi och pappa på sjukhuset för cellgiftskur nr. 21. Heidi var på ett helt fantastiskt humör, pigg och glad och otroligt snackig. Behandlingen gick bra.
Doktor Helena kom med två riktigt goda nyheter om den senaste MR-röntgen. För det första har skuggorna på utkanten av operationsområdet krympt. För det andra finns det fortfarande inga knölar i ryggraden. Heids cancer sätter nämligen sina tumörer i hålrummen i hjärnan där det finns den s.k. likvorvätskan. Med hjälp av just denna vätska kan tumörceller ta sig till ryggraden och bilda metastaser. Inget bra.

Torsdag 18 januari 2007
Natten hemma var lugn. Inga kräkningar alls! På morgonen såg Heidi lite sliten ut men hon sprudlade av glädje över att få gå på dagis. Där åt hon tre portioner soppa och tre bullar. Så mycket skulle hon nog aldrig fått i sig här hemma. Både Jan och jag var och jobbade - skönt med lite vanlig vardag.
Senare på kvällen ville Heidi inte äta. Hon blev lukt(över)känslig, precis som hon brukar bli under cellgiftsbehandlingarna. En tydlig indikation att hon börjar må dåligt. Hon kändes lite varm och riktigt, där var den igen, den där förbaskade febern. Bara 37,8 men tillräckligt för att vi oroligt undrade vad de närmaste timmarna skulle föra med sig. Heidi hade precis somnat då en våg av våldsamma kräkningar började. Jan satt hela kvällen vid hennes säng medan Heidi fyllde en kräkpåse efter den andra. Om vi bara slapp sjukhuset i natt. Vi har ju redan varit där hela 12 dagar denna månad.
Så nådde febern 39. Ett ganska långt samtal med 64:an. Kanske, kanske var allt bara ett efterskalv. I går fick Heidi bl.a. Carboplatin som kan hänga kvar och spöka. Det har hänt ett antal gånger förut att Heidi kräkts i samband med lite temp om än inte 39.
Sjuksköterskan tyckte att vi skulle ge Heidi en Alvedon och avvakta någon timme. Mot midnatt pekade feberkurvan neråt.

Fredag 19 januari 2007
Under natten mätte jag febern en gång i timmen. Var rädd att den skulle skena iväg. Om det nu verkligen var en farlig bakteriell infektion skulle det kanske bli svårt att få bukt med den om det har gått för lång tid. Förra veckan hade jag läst en massa om blodförgiftning och hur viktigt det är att snabbt bekämpa den med starka antibiotika. Med detta snurrande i huvudet var det omöjligt att sova.
Mot morgonkvisten hade Heidi ingen feber men efter att hon hade gått upp var den tillbaka. Vi gick till vårdcentralen för ett blodprov. CRP på 10 - lite för högt men dock bra. De vita som vid en bakteriell infektion brukar gå upp rejält var snarare dåliga än för höga. Febern höll sig kring 38 under dagen och Heidi verkade lite förkyld.
Nu hoppas vi att vi får vara hemma i natt. Då kanske det värsta är över sen och vi kan få lite lugn och ro. Vi har inte mycket ork kvar just nu. Måtte våra böner bli hörda.