25 OKTOBER 2006
Onsdag 25 oktober 2006
I går stod en magnetröntgen på schemat. Innan vi åkte till sjukhuset var Heidi på dagis i tre kvart för att hinna med årets fotografering. Stackars tjej, på fastande mage eftersom hon skulle sövas klockan tolv.
Redan kvällen innan hade hon undrat om hon skulle få nål i porten, blev förfärad och ledsen. Så ont det gör i mig. Alla försök att trösta Heidi känns bara ynkliga och tragglet ”vi måste ju göra det” känns väldigt urholkat efter elva månaders bruk.
När nålen sattes kämpade Heidi emot mer än någonsin. Det får bli ett nytt möte med psykologen, så här kan vi bara inte fortsätta. Fem vuxna som brottar ner den lilla tjejen. Det är ju helt sjukt. Hur ska en sådan liten människa klara sig ur dessa upprepade traumatiska upplevelser med vettet i behåll?
Magnetröntgen gick snabbt den här gången. Efter bara en timme kallades vi till uppvaket där Heidi redan var i full fart med att förtära en isglass. Resultatet på undersökningen kommer vi säkert att få vänta på någon vecka. Först får läkarna konferera om bilderna. Att ingen kom till oss strax efteråt tolkar vi i alla fall som positivt på det viset att det inte kan funnits någon ny jätteknöl i Heidis huvud. Det hade man ju sett direkt och säkert meddelat oss. Tror vi. Ja, man får leta efter det positiva.
För att göra Heidis stickhelvete fulländat denna dag gjordes också en njurfunktionstest som ingen hade talat om för oss var planerat. I testet ingår två stick i fingret med en timmes mellanrum. Vi kände oss som riktiga förrädare inför vår dotter. Vi hade nämligen berättat för Heidi att vi skulle åka hem efter hon vaknat ur narkosen. Men nej, istället blev det fler pinor. Det var just snyggt. Inget nytt i vår sjukvårdsstyrda tillvaro men alltid lika trist.
Som tur är var Heidi glad igen när vi äntligen fick åka hem och snacket i bilen hade sin fokus helt och hållet på det roliga som skulle hända resten av veckan: att gå på dagis!