2 - 5 OKTOBER 2006
Måndag 2 oktober 2006
Dagens blodprov visade något bättre värden. Äntligen! Till och med Heidi hade känt av att det har gått lång tid sedan hon fick medicin sist. Hon har återhämtat sig, matlusten är betydligt bättre och hon t.o.m. äter godis. Nu berättade vi för henne att det blir en ny omgång. Heidi frågade direkt hur många nätter vi behövde sova på sjukhuset och försäkrade sig om att vi först skulle sova hemma en natt.
På eftermiddagen börjar vi fixa packningen igen. Kläder, mat, kramdjur och leksaker… Heidi verkar lite trött och hängig. Fram mot kvällen får hon feber och kräks rejält. 38,7 – då måste vi till sjukhuset. Heidi blir jätte ledsen. Jag vill vara hemma, säger hon om och om igen. Det gör så ont att behöva gå emot hennes vädjan, tjatar att vi ju måste göra som vi blir tillsagda... Som jag hatar det.
Vi är redo att åka men läkaren på 64:an tycker att vi ska avvakta någon timme. Det är inget bra att komma till avdelningen om det nu är kräksjukan. Tack och lov stiger inte febern ännu mera så vi får faktiskt stanna hemma hela natten även om det inte blir mycket sömn. Heidi kräks om och om igen. Först vid fyratiden blir det lugnare.
Tisdag 3 oktober 2006
På morgonen får vi instruktioner från avdelningen att åka till Barnakuten. Vi kommer, väntar, en doktor från 64:an undersöker Heidi. Öron, hjärta, hals - allt ser bra ut. Vi väntar mera. Anna från 64:an sätter nålen i porten, tufft som vanligt. Och så väntar vi. Lungröntgen på eftermiddagen, en pjäs eftersom Heidi inte vill ta av sig. Hon blir fullständigt hysterisk när hon ska blotta porten med nål och slang. Iförda de tunga skyddsrockarna försöker vi att lugna henne och få till plåtningen. Uff… vad jobbigt för oss allihop. Och så väntar vi ännu mera. Hela dagen går.
Läkaren kommer med lite provresultat. Lungorna är ok. Blodprovet visar ett CRP på 77 och tokigt höga neutrofila och vita, ett tydligt tecken på infektion. Vi är oroliga. Är det den fruktade blodförgiftningen? När kroppens immunförsvar är så pass nedsatt som Heidis är det inte ovanligt att virus eller till och med kroppsegna bakterier kan leda till blodförgiftning, s.k. sepsis, ett allvarligt läge. Blododlingen kommer att ge svaret. Men det kan ta några dagar. Heidi mår ganska bra nu så till att börja med får vi åka hem i alla fall. Skönt, även om vår lilla tjej är ledsen att nål och slang ska följa med.
Det var då en konstig morgon, så kort, konstaterar Heidi när det bara efter en timmes lek där hemma blir mörkt ute.
Onsdag 4 oktober 2006
På morgonen åker Heidi och pappa tillbaka till Barnakuten för att ta blodprover och invänta beslut om vad som ska hända härnäst. Några timmar senare får de komma upp till 64:an för att starta cellgiftsbehandlingen. Då är vi alltså igång med nr. 14 nu. Med lite tur är vi hemma på söndag.
Torsdag 5 oktober 2006
Efter en lugn natt vaknar en blek och tyst Heidi. Hon mår illa, kräks. Det vanliga alltså, så är det ju alltid numera. Så absurt Heidi måste uppleva det att få medicin som man ska bli frisk av men så blir hon riktigt dålig i stället. Om man bara hade en vettig förklaring som en fyraåring kan förstå. Så mycket hon redan vet ändå. Om sin sjukdom, om kroppen, om blodet.
Känner igen mig i allt ni skriver, de här olika kasten mellan olika besked och olika oro. Viljan att de ska börja nästa kur så fort som möjligt, samtidigt som man vet hur dåligt ens barn kommer att må. Dessutom; är det cancern som gör att mitt barn kräks, eller cellgifterna eller bara kräksjuka? Vår Alfons är fyra år nu och vi tycker att han förstår ganska bra om "pang-pang" medicinerna som pangar på tumörerna, men på allt annat i kroppen också. Det finns en tecknadfilm-serie som han gillar att se som heter "en cellsam historia". Den handlar om hur det fungerar i kroppen när man tex skär sig, bryter benet osv. Det finns också ett avsnitt där barnet får lekumi och cellgifter. Den är väldigt pedagogisk och spännande, vitablodkroppar är tex vitapoliser med batonger och virus osv är elaka maskliknade varelser. Jag tror att hela serien ska släppas på DVD-box nu när som helst.
Christian Löv (pappa till Alfons Löv, tillbaka på 64:an imorgon fredag för blodprov och antagligen påfyllning av blod och trombisar)
Hejsan. Jag har följt eran blogg nu,tycker det är en bra blogg. Jag känner igen mig i allt ni skriver, inte för att jag har haft en son eller dotter som varit sjuk i canser, utan min kusin, som blev sjuk för ungefär 5 år sedan. Vardagen blir väldigt tuff, inget är sig likt, men det gäller ändå att hålla huvudet uppe, för det enda man inte vill det är att inte vara ledsen framför barnen. När man är så ung förstår man inte varför man är sjuk och vad exakt det är för sjuksom. Min kusin var 1½ när hon blev sjuk,och förloppet av sjukdomen var inte heller jättelång. Hon blev sjuk i mars-april 2001, och i oktober, 2003 var hon inte med oss längre. Varför skrev jag då? jo för att jag ville berätta att jag tror på er, och jag önskar er all lycka i världen, för jag vet hur det är, att ha någon annhörig som är sjuk... Lycka till,heidi och ni fixar det här, jag lovar.. :)
Johanna, 17 år, Malmö