29 NOVEMBER 2006

Onsdag 29 november 2006

Det har snart gått två veckor sedan vårt senaste inlägg. Vi har haft det ok, det har varit rätt så lugna dagar, allt har snurrat på och Heidi har mått bra. På dagis har hon mot alla odds klarat sig undan magsjukan för andra gången. Otroligt med tanke på att Heidis vita blodkroppar var ganska dåliga.

Blodproven gick mycket bättre igen. I fredags fick Heidi äntligen sin belöning för ett antal stick. I somras hade vi nämligen gjort ett ”karusellkort” till henne och för varje stick i fingret fick hon färglägga en liten gubbe. När alla gubbar var färdiga skulle hon få åka karusell. Mycket. Så nu var det dags att inlösa vinsten och ta en tur till Köpenhamn. Som vanligt avslöjade vi inte planen förrän när vi var redo att åka. När Heidi förstod att Jan skulle lasta hennes vagn i bilen la hon förskräckt handen på sin port och frågade ängsligt om vi skulle till sjukhuset. Stackars lilla musen… Då håller vi på att förbereda det roligaste hon vet och så blir hon rädd att det ska bära av till sjukhuset.

I vilket fall som helst hade vi en underbar dag på Tivoli. Trodde att vi skulle komma hem så där vid femtiden men klockan blev tio. Heidi och Tim gick inte att stoppa, de åkte, åkte, åkte… Tim filmade en del och tog en massa kort men jag kan inte lägga ut något i dag eftersom jag ”bloggar” från sjukhuset.

Här har vi nämligen varit sedan i förmiddags, fortsätter alltså till vår stora förvåning att följa schemat som aldrig förut och avverkar nu cellgiftskur nr. 18 - en sådan där vi inte vet när vi kommer hem. Det beror på hur snabbt eller långsamt det magiska värdet (av något ämne i blodet) sjunker och hamnar under den efterlängtade 0,2 gränsen. Tradigt att inte veta hur länge vi blir kvar.
Nålsättningen var jobbig men gick utan tvivel bättre i dag. Inga försök att spotta och bita och så lugnade Heidi sig på bara några minuter efteråt. Hon hade verkligen laddat och tagit med en del supportrar: en Barbie, en liten mjukis, en magisk sten och Dora på papper ur en reklamkatalog. Ni vet, den Dora som Heidi så gärna vill ha. Det var uppenbart att hon ville försöka. Hon lovordades av sköterskorna men hennes egen bedömning var hård: Nej, sa hon, jag var inte duktig. Det var värst vad hennes ribba ligger högt.
På ronden hade vi en lång diskussion med läkaren om vilka ”må-bra-mediciner” Heidi skulle få den här gången. Och så tjatade vi oss till den extra-medicin som hade hjälpt Heidi så mycket under behandling nr. 16. Senare visar det sig att man i stället hoppar över kortisonet som är till för att främja ”må-bra-medicinens” verkan. Hoppas att det går vägen. Jag är inte speciellt förtjust i läkarnas ”vi får se”. Heidi har inte råd med någon gambling. Hon får det så ytterst jobbigt när hon väl mår dåligt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback