17 NOVEMBER 2006

Fredag 17 november 2006

Helt otroligt – men i onsdags fick vi bocka av cellgiftsbehandling nr. 17. Det var länge sedan att Heidi har kunnat få behandling varannan vecka. De senaste veckorna hade vi riktigt flyt. Som bonus är nu även behandling ett i serien nerkortad till bara en dag. Skjöldroppet på 24 timmar behövs inte, säger läkarna, eftersom Heidis njurar och lever inte har påverkats. Kanske just på grund av sköljdroppet? Hoppas att det inte är några besparingar som ligger bakom det hela. Man vet aldrig. Vi fick henne att dricka 1,4 l vätska den dagen, bara i fall att… Annars tycker vi naturligtvis att det är suveränt att slippa övernattningen. Det blir inte alls så tungt för Heidi. Tungt däremot var nålsättningen den här gången. Heidi var helt utom sig, fräste och spottade, var nära att bita en sköterska och sparken hade ett tydligt mål. Uff, det var illa.

 

Mötet med psykologen var väl bra för vi kunde prata av oss lite grann men något direkt nytt under solen gav det inte. Heidi verkar må bra efter vad vi berättade, sades det.

I går pratade jag en del med Heidi om nålsättningen. ”Jag bara måste skrika,” sa hon. ”Det är så jobbigt att få nålen.” Jag förstår henne. Vi pratade om att man inte får lov att spotta och sparka efter sköterskorna. I dag tog jag upp ämnet igen. Vi diskuterade att Heidi skulle försöka vara lite starkare nästa gång, kämpa lite. Heidi: ”Men jag är ingen kämpe. Eller kanske lite?? Jo, en liten kämpe är jag. Ok, jag ska försöka.” Om hon klarar sig bättre nästa gång lovade jag henne den fina Dora som kan prata tyska och engelska. ”Ja, den vill jag ha, så jag ska försöka.” Det känns nästan som det finns en chans…

 

I går var det dags igen för Heidi att längta efter restaurangköttbullar så vi gick down town Staffanstorp till ”Två kockar”. Och precis som för några veckor sedan tryckte hon ner hela 14 köttbullar, sås och lite potatismos. Detta alltså dagen efter cellgiftskuren. Tokigt, eller? Köttbullar på restaurang är alltså det senaste på matvägen. Som tidigare beskrivet håller det på att eskalera. Nu drar Heidi oss på restaurang också. Allt för hon ska äta. Nåväl, när annars skulle mamma och pappa kunna vara ute och ta en god öl…


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback