30 JUNI - 2 JULI 2006
En sväng till sjukhuset. Heidis Hb har legat lågt länge nu så hon skulle få en blodtransfusion. Trombocyterna, dvs. blodplättarna, klättrar uppåt om än ganska sakta. Den här gången skulle vi inte sätta bedövningsplåster på Heidis port. Huden skulle bara kylas ner strax innan nålsättningen. Det gick förhållandevis bra. Sjuksköterskan Viveka på 64:ans dagvård är rutinerad och snabb. Perfekt, för då hinner Heidi inte bli så extremt upprörd. Medan droppet kopplades på förklarade sköterskan för Heidi att hon snart skulle bli lite piggare igen.
- Ta bara halva påsen, skojade vi. Heidi orkar till halv tio i alla fall…
Efter fyra timmar kunde vi åka hem igen. Heidi som hatar blod och allt runt omkring det var stolt som en tupp när hon berättade för storebror Tim om transfusionen. - Vet du vad jag har fått idag? Blod!!!
På eftermiddagen åkte vi till Bokskogen och Heidi fick springa över äventyrsbanan hur många gånger som helst. Efter två timmar var det dock återigen vi trötta föräldrar som föreslog att åka hem.
Lördag 1 juli 2006
Söndag 2 juli 2006
Stick i fingret på förmiddagen - vår lilla söndagsutflykt numera… Dess värre gick det riktigt dåligt idag. Heidis tapperhet nådde bottennivån medan Jan och jag gick upp i taket över sköterskans bristande förmåga. Heidi satt som vanligt spänd som en fjäder inför sticket. Inte konstigt, det gör ju faktiskt lite ont även om smärtan går över fort. Varken den första eller andra lansett som sköterskan hade med sig fungerade. Hon fick springa iväg för att hämta en till. Vid det laget hade Heidi hunnit bedöma det här som ganska jobbigt. När sticket äntligen var gjort tog det en evighet att samla ihop blodet. Det lilla som hamnat i röret lyckades sköterskan skvätta ut dessutom. Sedan hade blodet koagulerat och provet förstört. Så hon avbröt för att hämta nya grejer. Stick igen och klämma, klämma… Var det 20 minuter eller till och med en halvtimme det hela tog? Vi var så förbannade. Jan gick i små cirklar, skakade oavbrutet på huvudet, mållös och ledsen. Jag tröstade Heidi och svor högt om än genom sammanpressade tänder. Så dåligt! Det känns som Heidi har kastats tillbaka i sin att-klara-stick-utveckling igen. Så trist! Hur kan man vara så klantig och jobba på en avdelning där dessa provtagningar är vardagsmat? Obegripligt!
Äntligen hemma fanns det i alla fall en tröst: Kompisen Felix väntade ivrigt på att vi skulle ringa så att de skulle kunna leka.
Under eftermiddagen gick vi och väntade på ett besked från sjukhuset. Ska vi packa eller ej? Det blir en behandling i minst 5 dagar och lite framförhållning hade varit skönt. Vi måste ju pyssla ihop våra arbetstider, en av oss ska ju alltid vara hos Heidi, det ska fixas kläder och mat och lite allt möjligt kring dessa dagar på sjukhuset. Men först klockan fem fick vi reda på att behandlingen blir av. Trots fortsatt rätt låga trombocyter.