Heidi Bergman

Hemma! Heidi har klarat det igen! Piggnade till under fredagen, började komma upp ur sängen, frågade efter mat. När jag sprang till Pressbyrån för att köpa en bulle till henne fick hon ringknappen, i fall att... Tillbaka efter bara 6 minuter ser jag vårt rumsnummer blinka i korridorens display. ”Har det hänt nåt? Har du tryckt på knappen?” frågar jag och så svarar hon lite smått osäkert: ”Jag vet inget…” Den lilla loppan, kunde väl inte hålla sig att testa. Men, men - ett bra tecken i alla fall att livet började flytta in i busfröet igen.

Tack vare sköljdropp i ryggsäcken kunde vi lämna tristessen på sjukhuset och ta en tur till stan. Allt gick åt rätt håll förutom MTX-värdet. Det spelade oss rejäla spratt den här gången. Gick ner, höll sig kvar på samma nivå, sjönk, steg igen. Uff, vad irriterande.

På söndag var Heidi bjuden på Matildas kalas. Skulle hon missa det? Men det var lugnt. 0,23 var värdet på natten så jag väntade mig en avstängd dropp-pump på morgonen. Kunde knappt sova så kul var det att tänka på allt vi skulle hitta på när vi kom hem denna morgon. Men nej, när jag vaknade tickade pumpen på. Ni ska inte hem, tuck, tuck. Ni ska inte hem, tuck, tuck. Oh nej…

Först ville Heidi inte gå på kalas med nål och slang men sedan tog vi droppryggsäck, present och glada miner, inte att glömma redskap för att samla ihop och transportera Heidis kiss (2,5 – 3,5 liter sköljdropp per dygn ger en del i pottan…) och körde till Staffanstorp. Med mamma eller pappa i släptåg, precis som en hund i koppel, fick Heidi ett par roliga timmar på kalaset, åt två korvar med bröd och stannade t.o.m. på efterfest.

Tillbaka till sjukhuset. Invänta tiden för nytt blodprov. Äntligen - 0,14. Heidi rent av studsade efter sköterskan Ewa som skulle ta nålen och lovade högt och heligt att inte ”botta, barka och lika” (dvs. spotta, sparka och skrika). 20 meter före behandlingsrummet ändrade hon löftet till att skrika lite, kanske. Hon nästan skakade av ansträngning att hålla rädslan under kontroll, benen på plats och rösten i halsen. Hon gav inte sa mycket som ett enda pip ifrån sig. Wow!

Strax efter halv åtta kom vi hem, Heidi åt två korvar, badade och somnade klockan halv elva, vaknade kvart över sex i morse och var igång som aldrig förut! Jädra vilken kraft det är i tjejen! Fullt ös på dagis, full rulle här hemma på eftermiddagen och kvällen. Klockan är halv tio och äntligen får vi sjunka ner i soffan en stund.

Bilder en annan gång, nu orkar jag inte mer…