Heidi Bergman

Behandling nr. 12. Klockan nio anländer vi på 64:an för nålsättning och två timmars fördropp. Det går mer än fem timmar tills cellgiftet äntligen blir påkopplat. Tid som vi gott kunde vara hemma istället… En riktigt utdragen start som gör även Heidi ganska seg. Det är tråkigt att hänga och vänta. När nålen sitter i porten krymper hon ihop mer än någonsin. En sorglig bild när hon går framåtböjd med släpande steg och högerarmen vinklad och hårt pressad mot kroppen. Även denna gång kommer armen att förbli i den positionen dag och natt tills nålen tas bort igen.

Heidi mår inget vidare, kräks rejält flera gånger. Någon mer ”må-bra-medicin” kan hon inte få förrän på eftermiddagen. Hon har redan fått sin dygnsdos. Med hjälp av mycket övertalning äter hon lite frukost och pasta till lunch. På eftermiddagen kommer Marlene och Matilda och hälsar på. Heidi sätter på extra aggregaten och piggnar till. Vi är på lekterapin ända tills de stänger klockan fyra, Marlene och Matilda åker hem igen. Heidi sjunker ihop. Hon är helt utslagen, pratar hela tiden om att äta kycklingben. Hon är trött men orkar vänta på pappa som på vägen från jobbet har fixat en grillad kycklingklubba. Heidi glufsar i sig hela biten. Detta kallas glädje i vårt liv.

På natten mår Heidi tyvärr riktigt illa igen. Så jobbigt!

Det var en tuff omgång, den här. Heidi kräks igen hela morgonen. Vi blir så ledsna att se henne plågas av kräkattackerna. Mat eller vatten är det inte att tänka på. På eftermiddagen är den 48 timmar långa cellgiftsinfusionen klar. Kvarstår ett dygns sköljdropp som vi kan bära i ryggsäcken. När Tim kommer blir Heidi glad och lite piggare. Det blir till och med en utflykt till pappas rum och lekplatsen på Ronald Mc Donald huset.

Heidi är trött och medfaren, kommer inte upp ur sängen på hela dagen. Hon tittar på tv, sover till och från, verkar rätt så surmulen, svarar inte när vi frågar något. Hon mår väl ganska kass, vill absolut inte veta av någon mat, klarar knappt av lukten av ett Mariekex. Stackars gumma…

Lite hopp finns det att Heidi ska bli piggare när nålen är borta. Och så är det, tack och lov. Med ens är hon som utbytt, pratar och studsar omkring, springer till stenelefanten utanför BUS för att säga hejdå.

Heidi kräks fortfarande så för första gången får hon en medicin här hemma. När jag läser om  medicinens biverkningar känner jag mig lite orolig. Det är starka grejer men vad ska vi göra. Heidi behöver verkligen kunna äta och behålla maten. Efter de senaste fyra dagarna vill vi bara inte veta hur mycket hon har tappat i vikt.

Allihopa är vi lyckliga över att vara hemma igen. Heidi leker för fullt medan vi förbereder storebrors födelsedagskalas. Heidi har inte pratat om något annat på sistone. Vad hon ser fram emot morgondagen! Vi tycker också att det ska bli roligt att fira Tim.

Teckningen som Heidi gjort till Tim räcker inte, tycker hon. Det ska vara något ”riktigt” också. På AG:s väljer hon en liten låda med verktyg. Tjejen har koll..

Och så händer det. Mitt i natten vaknar jag av att Heidi plötsligt andas ganska ljudligt. Någon minut senare sitter hon upp i sängen, har förfärligt svårt att andas, hostar, får krampaktiga kräkningar. Vi är vettskrämda. Tankarna går omedelbart  till medicinens biverkningar som sträcker sig ända till akut livshotande tillstånd. 112, snabbt. När ambulansen är framme är Heidi och därmed situationen något lugnare fastän hon fortfarande har mycket svårt att andas. Tim är jätteorolig men får snart lugnande besked av oss eftersom doktorn som undersöker Heidi är bergsäker att det är falsk krupp. ”Bara” det, tänker vi och är trots allt mycket lättade. Heidi ska inhalera syrgas och adrenalin nu. I början är hon helt negativ till det hela men så småningom kan vi övertala henne att prova och då märker hon att det faktiskt hjälper. Hon blir påtagligt bättre och läget känns under kontroll igen. Vilket är nästa steg nu? Vill de ha Heidi uppe på 64:an för att hålla koll på henne? Eller vågar vi hoppas på att få åka hem igen? Det bara måste bli så, vi vill ju fira Tim och Heidi längtar så efter festen.

Ja, vi har tur. I gryningen  är vi hemma igen om än lite mörbultade efter nattens lilla intermezzo. När Heidi vaknar klockan elva mår hon bra och är tillräckligt pigg igen för att opponera sig starkt mot hostmedicinen. Suck…

Vi sjunger för Tim, ger honom presenterna, fixar inför festen. Back on track igen. När gästerna kommer är vi redo för fest. Som om ingenting har hänt.

Heidi har hur roligt som helst och leker med Matilda och Lina till sent på kvällen. Klockan blir halv ett innan hon sover – det tar oss nämligen en dryg halvtimme att få i henne hostmedicinen. Hjälp, vad ska vi göra? Efter 20 minuters övertalning och tjat bestämmer jag att vi åker till sjukhuset så att en doktor ska ge henne medicinen. Och nej - Heidi går med på det! Den tösen har en vilja som stål. Vi har inget annat val, klär på henne igen. Fanken också att jag inte tänkte på att hon på det viset skulle vinna tid innan det oundvikliga sker. Klara för avfärden gör vi ett sista försök… och lyckas. Mot alla odds. Hur kul hade det varit att köra en extra vända till Lund klockan ett på natten?

Heidi är lite förkyld men mår ändå mycket bra och är på strålande humör. På bilden nedan lär hon sig spela vilda biljakter på datorn. Det roar Tim. Vad han har väntat på att hon ska bli tillräckligt stor för sånt...

Snart kan hon säkert gå lite på dagis igen för att leka av sig. Vi bara måste ta vara på de här sista sommardagarna innan den stora förkylningsvågen sveper över landet.

.